RB 55

43 och ökningar av fattigvårdskostnaderna.*’ Under senare hälften av 1800-talet visade det sig att försvarslöshetsstadgan även kunde användas av myndigheterna som påtryckning för att få strejkande arbetare att återuppta arbetet. För att nämna ett välkänt exempel var det delvis genom hot om att tillämpa denna lagstiftning som Curry Treffenberg lyckades upplösa 1879 års Sundsvallsstrejk.'2 Enligt det i slutet av 1800-talet dominerande liberala synsättet borde arbetsmarknaden regleras genom fria avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Eftersomsanktionerna för bristande avtalsuppfyllelse hörde till civilrätten och inte till straff- eller förvaltningsrätten, gjorde personer med liberal samhällsuppfattning i allmänhet gällande att det inte var en statlig angelägenhet om någon sade upp eller underlät att efterkomma ett ingånget arbetsavtal.*^ Härav följde emellertid inte bara att arbetarna hade rätt att strejka, utan även att arbetsgivarna var fria att säga upp arbetare somuppfattades som misshagliga, t.ex. till följd av facklig eller socialistisk aktivitet. Att avskeda och svartlista arbetare som deltagit i strejker torde länge ha varit ett av arbetsgivarnas mest framgångsrika sätt att bekämpa fackföreningsrörelsen.*"* Sedan näringsfrihet införts genom dels fabriks- och hantverksförordningen av år 1846, dels 1864 års näringsfrihetsförordning fanns det i Sverige ingen lagstiftning som förbjöd strejker.*-'’ När ett lagförslag om begränsning av strejkrätten förkastades i maj 1905 genomsamverkan mellan liberaler och soci- ’■ Se t.ex. Helgesson, 1978, s. 3 ff. och Sundin, 1992, s. 211 ff. Curry Treffenberg var landshövding i Vcästernorrlands län när Sundsvallsstrejken utbröt den 27 maj 1879. Strejken torde ha omfattat cirka 5.000 man. De strejkande, somfått sina löner sänkta med 15-20 %trots att sågverksägarna beviljats statlig krishjälp omtre miljoner kr, saknade facklig organisation. Många av dem var anslutna till den Waldenströmska väckelserörelsen. Curry Treffenberg försökte först tala arbetarna till rätta, men lät den 3 juni militär omringa det skarpskytteläger där de strejkande uppehöll sig. Därefter höll han ett tal vari han meddelade att om arbetsinställelsen inte upphörde skulle de fast anställda arbetarna vräkas från sina bostäder och de som var anställda genom muntligt kontrakt tas i förvar enligt försvarslöshetsstadgan. Strejken upplöstes sedan genomatt de strejkande greps och förhördes. Åtal för bl.a. brott mot annans frihet och hemfridsbrott väcktes sedermera mot ett antal arbetare. Häradsrätten dömde två av arbetarna att böta 25 respektive 15 kr för brott mot annans frihet. Utslaget överklagades av både länsmannen och bolaget James Dickson &Co., somägde Svartviks sågverk. Svea hovrätt avvisade länsmannens besvär p.g.a. formella brister i besvärssättet och Dickson &Co:s besvär p.g.a. bristande talerätt till följd av att klaganden inte var målsägande. Larsson, 1972, s. 71—83. Westerståhl, 1945, s. 12 ff. '■* Från arbetsgivarsidan har gjorts gällande att förekomsten av s.k. svarta listor är en myt. Se t.ex. Styrman, 1946, s. 284 ff. Mot detta påstående kan anmärkas att det, såsom framgår av avsnitt 8.3, år utrett att en politisk åsiktsregistrering somkunde försvåra för berörda arbetare att få ny anställning förekomi vissa arbetareregister. Att arbetare, i vars betyg inskrivits att vederbörande var fackligt aktiv och hade deltagit i strejker, kunde ha svårt att hitta en ny anställning måste anses uppenbart. '5 Westerståhl, 1945, s. 13. Vissa offentliga befattningshavare var dock förhindrade att strejka till följd av bestämmelserna omämbetsplikt i 25 kap. 16 § SL.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=