30 hetsförklaring liknande den somidag återfinns i regeringsformens andra kapitel existerade således inte under demokratins genombrottstid. I 1809 års regeringsformvar endast tryckfriheten uttryckligen skyddad. Många av de fri- och rättigheter somidag anses tillkomma individerna i en rättsstat torde emellertid ha respekterats trots att uttrycklig konstitutionell bekräftelse omdessa rättigheters existens saknades. De enda föreskrifter i 1809 års regeringsformsomuttryckligen syftade till att skydda den enskilde individen mot godtycke och övergrepp från staten och myndigheterna fanns i 16§. Detta lagrum, som härrörde från den medeltida landslagen och senare tiders kungaförsäkran, hade följande lydelse."*' Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrdngvisa och orätt hindra ochförbjuda, ingen fördärva ellerfördärva lata, till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskriva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en videnfri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen låte en var bliva dömdav den domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder. Vid riksdagsbehandlingen av 1809 års regeringsform diskuterades om 16 § RF skyddade den rena evangeliska läran i önskvärd grad. Medlemmarna av konstitutionsutskottet som utarbetat lagförslaget anförde därvid att det rätta kristna sinnelaget inte kunde skapas med tvång, varför en fri religionsutövning, med iakttagande av de begränsningar somföreskrevs i paragrafen, inte kunde vara vådlig för religionens sanning. Lagrummets kritiker tillkännagav en viss tvehågsenhet vad avsåg 16 § RF:s innehåll, eftersom detta uppfattades som ett ålderdomligt »eko från förflutna barbariska tider». Konstitutionsutskottet genmälde mot detta att paragrafen visserligen inte var ny, utan en redigerad version av 2 § i 1720 års regeringsformoch utgjorde en del av Habeas Corpusprincipen, men att man ansåg sig ha skäl att tro att en god lag inte åldrades och att nationen skulle »känna sig mera trygg för en framtid, mera oberoende av växlande grundsatser i styrelsen, då hon ser genom ett uttryckligt stadgande bevarade varje individs personliga rättigheter, dess liv, dess frihet och välfärd»."*2 Utskottet tycks således ha föreställt sig att 16 § RF skulle bereda medborgarna skydd mot statliga maktövergrepp, trots att stadgandet inte utformats som en explicit rättighetsförklaring. Sedermera kom det emellertid att anses osäkert omparagrafens innehåll var materiell rätt i sådan utsträckning att en enskild individ kunde åberopa lagrummet till stöd för sina medborgerliga fri- och rättigheter.'*^ Närmare omstadgandets historiska bakgrund, se SOU 1941:20. Konstitutionsutskottets memorialer och övriga expeditioner 1809-1810, nr 25 s. 398 f. Jfr dock NJA 1915 s. 153.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=