9 i lagtexten.Likväl har politiska beslutsprocesser intresserat mig, eftersomde belyser de sociala skeenden, som utgjorde ramen för rättstillämpningen. Vid beaktande av riksdagstryck och dylikt material har jag främst uppmärksammat diskussioner omhur gränsen borde fastställas mellan yttranden som var oacceptabla för samhället och sådana som skulle tolereras. De kriterier genom vilka en skiljelinje mellan bruk och missbruk av yttrandefriheten uppgavs kunna urskiljas härrörde ofta från den naturrättsligt färgade tankegången att det var möjligt att objektivt utreda omett uttalande inneburit ett oacceptabelt hot mot samhället. Även förnuftsargumentation utan omedelbara legitimitetsanspråk var dock vanligt förekommande. För den i Sverige ännu vid sekelskiftet tämligen inflytelserike filosofen Christopher Jakob Boström synes det ha framstått som självklart att den offentliga maktutövningens legitimitet inte specifikt behövde motiveras. Enligt boströmianismens stats- och rättsfilosofiska lära bestod tillvaron av en hierarkisk kedja, ämbetsmännen, för att slutligen innefatta undersåtarna, dvs. de enskilda individerna. Christopher Jakob Boström ansåg beslutshierarkins suveränitet härstamma från Gud och statens idé och inte såsomliberalerna från befolkningen. Enligt detta synsätt kunde medborgarna sägas vara till för kungen, ämbetsmännen och lagarna och inte vice versa.^^ Att kungen och riksdagen kunde stifta lagar och hade makt att få dessa åtlydda innebar inte i sig någon anledning för personer som ifrågasatte dessa institutioners samhälleliga ställning att anse lagarnas regelsystem legitimt. Det sena 1800-talets rättspositivism förefaller således antingen ha saknat anspråk på att förklararättens legitimitet eller ytterst ha innefattat naturrättsliga tankar. Jfr Björne, 1991, s. 222 och Peczenik, 1995, s. 243. Begreppet legitimitet kan, liksom de flesta ord, användas i olika betydelser och sammanhang. Se t.ex. Peczenik, 1995, s. 47 f. och Stubbergaard, 1996, s. 97 ff. I detta arbete används begreppet legitimitet för att ange att en företeelse godtas därför att den uppfattas som rättfärdig. Att rättsordningen har hög legitimitet innebär således att det föreligger någon formav samförstånd mellan medborgarna och de politiska makthavarna i fråga omde rättsliga normernas utformning. Skillnaden mellan naturrättsliga tankegångar och s.k. förnuftsargumentation torde i fråga omlegitimitetsanspråk i allmänhet bestå i att naturrättsförespråkare ofta gör gällande att en viss normbör åtlydas därför att den är rättfärdig och »gäller» av sig själv oavsett hur den positiva rätten utformas. Anhängare av förnuftsargumentation gör däremot i allmänhet gällande att en viss normbör åtlydas därför att det av pragmatiska skäl förefaller rationellt att den åtlyds. Närmare om naturrätt och rättspositivism, se t.ex. Frändberg, 1984, s. 57 ff. En av förklaringarna till att boströmianismens absolutistiska herre- och ämbetsmannaidealism, trots liberalismens genombrott, kom att få genomslagskraft i Sverige, torde ha varit att det svenska samhällets ideologiska bas alltsedan medeltiden utgjorts av religionen. I det religiösa ståndssamhället var politik inte alltid en fråga om ideologier och partsintressen, utan i viss utsträckning antogs kungen styra landet till förmån för allas bästa. Bl.a. till följd därav tycks de bönder och lantbruksarbetare, somännu i början av 1900-talet utgjorde en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning, ofta ha saknat anspråk på att utöva omedelbart politiskt inflytande, utan varit nöjda omderas intressen beaktades av demsombehärskade statsmakten. 17 började med Gud, och fortsatte nedåt med kungen och som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=