171 oacceptabelt sätt urholka församlingsfriheten. Motionen avslutades med uttalandet att »(b)etraktad såsomett led i det system, vilket fört folket till svältens rand, har strafflagens 10:14 verkligen fyllt sin uppgift, och omriksdagen gillar det systemet, bör den utan tvivel låta paragrafen kvarstå i lagboken». Lagutskottet ställde sig avvisande till motionen med hänvisning till dels sitt utlåtande i frågan år 1917, dels att ett förslag omförbättrat skydd av församlingsfriheten var under utarbetande i justitiedepartementet.'*^ De liberala utskottsledamöternaJacob Pettersson och Carl Johansson instämde i utskottets ställningstagande endast därför att församlingsfrihetens behov av skydd var under utredning. Båda kamrarna avslog lagförslaget. Andra kammarens avslag skedde i enlighet med lagutskottets liberala reservanters uppfattning i frågan."*"^ Därefter komdet att dröja till år 1925 innan kravet på att 10 kap. 14 § SL skulle avskaffas återkom. Något tillspetsat kan sägas att inställningen till revolutionär försvarsnihilism under Första världskriget kan klassificeras i tre skilda grupperingar, nämligen en vänstersocialistisk, en liberal jämte socialdemokratisk samt en konservativ. Inomvänstersocialismen anslöt man sig till den kompromisslöst antimilitaristiska åskådning, somkommit till uttryck bl.a. i september 1915 vid en internationell socialistkongress i Zimmerwald.^®Denna åskådning innebar att det s.k. fosterlandslösa proletariatet påstods sakna varje anledning att brukavapen mot andra länders värnpliktiga. Försvarsnihilism av denna art var inte pacifistisk utan revolutionär och syftade till att spara proletariatets krafter till den »sista strid», somantogs vara i antågande. Många socialdemokrater sympatiserade med den antimilitaristiska ideologins tankegångar omdet fosterlandslösa proletariatet, men fann den försvarsnihilistiska strategin ansvarslös och orealistisk att vidhålla i praktiken. Bland liberalerna torde det ha funnits få anhängare av marxistisk försvarsnihilism, men däremot viss förståelse för pacifismoch ett omfattande principiellt motstånd mot yttrandefrihetsinskränkningar. Såväl liberaler som reformistiska socialdemokrater intog under Första världskriget sålunda en i allmänhet tolerant, omän avståndstagande, attityd till den revolutionära försvarsnihilismen. Flertalet högeranhängare synes ha gjort gällande att all till revolutionära ideologier knuten antimilitarismvar av ondo. De förefaller sällan ha ansett det finnas några skäl mot att statsmakten nyttjade repressiva maktmedel för att motverka antimilitaristisk agitation. Även om man i högerkretsar normalt slog vakt om t.ex. liberal näringsfrihet torde respekt för medborgerliga fri- och rättigheter egentligen inte ha haft något direkt stöd inom 1800-talets paternalistiska konservatism. Att en del konservativt sinnade personer under 1900-talets första decennier ibland gjorde gällande att medborgerliga fri- och ■♦8 LU 1918:20. ■*9 FK 1918:16 s. 14 ff. och AK 1918:26 s. 39 ff. Närmare omden s.k. Zimmerwaldrörelsen, se t.ex. Schmidt, 1996, s. 110 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=