149 envar tilltalad motsvarade vid omvandling till fängelse trettiotre dagar. Bötesbeloppen var således inte ringa, men visar ändå att dessa yttranden inte ansågs särskilt samhällsfarliga. NJA1919B217. Albert Wickman, som var baptistpredikant, åtalades för att den 1 april 1916 i godtemplarsalen i Nora, i samband med att han hållit ett föredrag benämnt »Världsspråksidén och kampen mot kriget», ha gjort sig skyldig till brott mot 10 kap. 14 § SL. Enligt den polisrapport som upprättats hade Albert Wickman uttalat sig omdet s.k. förräderimålet, varvid han uttryckt sympati för de åsikter somZeth Höglund, Erik Hedén och Ivan Oljelund hade förespråkat. Vidare hade han sagt att det inte kunde anses brottsligt att uppmana till ohörsamhet mot en befallning att mörda, eftersom det var varje kristens icke blott rätt utan plikt att göra så, och att det var rätt och en plikt för varje kristen att vägra lyda en befallning att mörda medmänniskor, »åtminstone enligt gudomlig lag». RR:n i Nora ansåg det inte utrett att Albert Wickman vid ifrågavarande sammanträde fällt vttranden av beskaffenhet att föranleda ansvar och lämnade således åtalet utan bifall. Svea HovR dömde Albert Wickman enligt 10 kap. 14 § 3 mom. SL för att ha sökt förleda till värnpliktsvägran till böter 300 kr. HDfann inte skäl att göra ändring i HovRms utslag. Detta mål framstår till följd av Albert Wickmans religiöst grundade försvarsnihilism som ett något särpräglat inslag i Högsta domstolens tillämpning av munkorgslagen. Femte budordet »Du skall icke dräpa» kan knappast ha ansetts vara ett uppviglande yttrande. Straffansvar kunde därför inte rimligtvis ha uppkommit genom Albert Wickmans påstående att försvarsnihilistiska uttalanden inte var brottsliga, eftersomde överensstämde med gudomlig lag. Inte heller torde utlåtandet att det var en plikt för varje kristen att vägra lyda en befallning att mörda medmänniskor i sig ha kunnat föranleda en fällande dom. Överinstanserna kan ha kvalificerat anförandet som enligt 10 kap. 14 § 3 mom. SL straffbar försvarsnihilism bl.a. därför att Albert Wickman dels uppenbarligen hyste sympati för revolutionära åsikter, dels, enligt vad som upplysts i målet, flera gånger själv dömts för vägran att åtlyda förmans befallning. Av Svea hovrätt och Högsta domstolen bestämt bötesstraff, vilket vid omvandling till fnhetsberövande motsvarade fängelse trettiotre dagar, var en mild påföljd. NJA 1919 B 241. Anders Viktor Johansson åtalades för ärekränkning, anstiftan av uppror och uppmaning till brott. Enligt vad somframkomgenomvittnesförhör hade han den 5 maj 1918 i ett föredrag i Svegsmon uttryckt gillande beträffande »det finska så kallade röda gardets resning», anfört att han visserligen inte ville uppmana till våld, men att, »därest arbetarnas fordringar inte uppfylldes», våld vore ett medel samt uppgivit att amiral Arvid Lindman somutrikesminister agerat på ett för Sveriges neutralitet mycket olämpligt sätt i ett visst sammanhang. Vid HR:n handlades detta mål tillsammans med åtalen mot ett antal personer som den 6 maj 1918 deltagit i oroligheter, under vilka misshandel av en polis samt omfattande skadegörelse ägt rumi Svegsmon.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=