RB 55

117 ett år, förefaller synnerligen sträng, särskilt i beaktande av att det endast med svårighet kan ha varit möjligt att vid en strikt tolkning av brottsbeskrivningen i 3 § 7 mom. TFF finna skriften brottslig. Även av överinstanserna fastställd påföljd, straffarbete sex månader, var jämförelsevis sträng. NJA1907B467. Olof Sundström åtalades såsomförfattare till innehållet i skriften »Till kamp mot militarismen!». I denna anfördes följande mot bakgrund av de ryska oroligheterna: »Men låtomoss ej sitta med armarna i kors och vänta på att någon gnista från öster skall tända branden äfven i vårt land! Låtomoss nu genast gå till verket att förbereda frigörelsearbetet i vårt land, att skaffa undan de hinder som hota att stänga dess väg!» Vidare manades alla fredsvänner till kamp mot militarismen enligt följande. »Må vi ock hos männen i vapenrockar sprida upplysning om deras plikter mot sina bröder - och mot sig själva! Varhälst vi träffa en af dem, låt oss visa honom, hvilken skändlig handling han begår, om han låter låna sig till ett viljelöst värktyg i de maktägandes händer för att hjälpa till att kufva arbetarnes frihetsrörelse. Låt oss visa honom, att han främst bör vara en tänkande människa, icke en automatiskt lydande maskin! Må vi framhålla för honom, att, omhans öfverordnande befaller honomatt skjuta på sträjkande arbetare och han lyder, så är det han själf som bär ansvaret för följderna. Ty ingen människa kan på andra välta öfver ansvaret för sina egna handlingar.» Den tryckfrihetsjury somförordnades i målet fann skriften brottslig enligt 3 § 7 mom. TFF jämfört med 10 kap. 14 § 1 mom. SL. RR:n i Norrköping dömde Olof Sundströmför uppmaning till uppror till straffarbete ett år samt förklarade skriften konfiskerad. Göta HovR gillade RR:ns utslag i skuldfrågan men ändrade påföljden till straffarbete sex månader. En ledamot önskade fastställa RR:ns utslag. FID, dit endast stadsfiskalen överklagade, fann inte skäl att göra ändring i HovRms utslag. Ett framhållande av det förkastliga i att såsom inkallad arbetare på överhetens order skjuta andra arbetare torde i första hand ha innefattat ett försök att förleda till värnpliktsvägran, men har i detta mål ansetts utgöra en uppmaning till uppror. Även sedan hovrätten halverat den tid för frihetsberövande som utmätts i första instans var påföljden sträng. Eftersom endast åklagaren överklagade hovrättens utslag har Högsta domstolen saknat möjlighet att sänka av hovrätten bestämt straff, även om man så önskat. Vissa likheter finns mellan detta avgörande och det ovan refererade NJA 1907 B 195 rörande åtal mot Carl Cederholm. Rättsväsendets ställningstagande i skuldfrågan framstår i båda utslagen som märkligt med hänsyn till att kongruens inte förelåg emellan 3 § 7 mom. TFF och 10 kap. 14 § SL. I fråga ompåföljd dömdes dessutom båda tilltalade i första instans till straffarbete ett år, vilket halverades av respektive hovrätt och sedan stod fast. Åtalet mot Olof Sundström upptogs hos underinstanserna till prövning före åtalet mot Carl Cederholm, varför det kan antas vara Hovrätten över Skåne och Blekinge som vid sitt avgörande eventuellt tagit intryck av den straffmätning somGöta hovrätt gjorde beträffande Olof Sundström. Då rådhusrättens utslag meddelats i slutet av september 1906 tillställde Olof

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=