69 Runsten utvecklade tanken. Den dömde hade förbrutit sig mot hela samhället och behövde försonas med det vid den offentliga avrättningen. Det därvid förhoppningsvis väckta behovet av försoning med samhället måste också medföra ett behov av »försoningens nåd i Kristo».^^^ Runsten ansåg att livstids fängelse var ett långsamt dödsstraff sommedförde andlig död, medan en fastställd dödsstund är ett kraftigt väckelsemedel.För andra var denna väckelse ett problem. De hade inga invändningar mot väl beredda dödsfångar, men åsynen av dem och högtidlighetenpå avrättningsplatsen kunde inspirera andra till brott.De offentliga avrättningarna anklagades också för att vara motbjudande skådespel och väcka mordlust.Komministern Artur Eijvin Anshelm Afzelius berättade ur sin egen erfarenhet hur den offentliga avrättningen försvårade fängelseprästens arbete.-®^ Några önskade införandet av giljotin för att undvika människohandens direkta inverkan eller minska risken för att ovana skarprättare begick misstag. Godsägaren Johan Olof Sundvallson drog dock andra slutsatser av avrättningsplatsernas händelser. Han ville att avrättningarna skulle fortsätta vara offentliga — just för att människorna genomatt se det fasansfulla skulle gripas av avsky, så att dödsstraffets avskaffande skulle påskyndas.^o^ Bondeståndet beslöt för sin del att avskaffa dödsstraffet, och prästeståndet följde propositionen i att stadga absolut dödsstraff.^^o Slutresultatet blev, sedan bondeståndet böjt sig, att dödsstraffet bibehölls, alternativt med livstids straffarbete utom i Strafflagen (SL) 14:6.-*' Då ingen bestämmelse om intramurala avrättningar införts fortsatte de att vara offentliga. Här skymtade dock en förändring. I LU:s förslag hade offentligheten bibehållits med röstsiffrorna 8—7, och borgarståndet hade för sin del beslutat omintramurala avrättningar. I sin tidning Weckobladet kommenterade prosten och sedermera biskopen Claes Herman Rundgren riksdagsbehandlingen av strafflagsfrågan. Han bejakade mildheten som en grundsats, vilken visade sig i inskränkandet av dödsstraffet till ett fåtal undantagsfall. Samtidigt varnade han för den mildheten närstående slappheten. Den förra finner han i KM:ts, av prästeståndet understödda, förslag - den senare i det av ständerna antagna. Skillnaden låg bl a i om dödsstraffet skulle stadgas absolut för något som helst brott, eller omalterna208 203 RD 1862-63 Pr V:264 ff. RD 1862-63 Pr V:318; jfr VI: 231 och R o A V:377. 203 RD 1862-63 LU35:53, 92, BgV: 155. 20<- RD 1862-63 BgV: 155, 158, Pr V: 261, 263. RD 1862-63 Pr V:262 f. Afzelius innehade under 15 år fängelseprästtjänster i Stockholm, Hellström 1951 s 274. RD 1862-63 R o A V: 383, Bg V: 155 f. RD 1862-63 Bg V: 892 ff. 210 RD 1862-63 LU55: 7 ff, 19, Pr VI: 237, Bo VI: 128. 211 RD 1862-63 Bo VIII: 184 f, SFS 1864:11. 212 §1 24/3 1863 LU:s protokoll R4181 RA, RD 1862-63 Bg V: 163. 204 207 208 209
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=