70 tiva straff skulle utsättas för samtliga brott. Endast vid den förra lösningen visade lagstiftaren ett »sedligt allvar».'^!^ Så länge grymhet bor i människornas hjärtan, så länge måste ock lagen hava ett kategoriskt straff för denna grymhet. Där denna grundsats icke i lagen uttalas, där är det sedliga allvaret förv'andlat till slapphet.214 Rundgren såg latitudsystemets totala genomförande som ett flyttande av benådningsmakten för de allvarligaste brotten från högsta till lägsta instans, vilket inte tillfredsställde rättsmedvetandet.-*^ Det är inte utan anledning som majoren Claes Grill i Några erinringar vid det nya »förslaget till strafflag» satte Kant först i sin lista över auktoriteter.- Det han skrev omstraffen och dödsstraffet tycks vara påverkat av Kant. Försoningen är straffets främsta ändamål — i motsats till avskräcknings- och förbättringssyften. Trots hänvisning till den mosaiska lagens talionsprincip och den gyllene regeln, så framträdde försoningsprincipen hos Grill huvudsakligen sekulariserad som »rättvisans försoning» och »rättvisans verkliggörande». Straffen ska, enligt en absolut straffteori, bestämmas i lagstiftningen efter brottet och inte av domaren efter brottslingen. Därav följer: »Mördaren måste med livets förlust uppfylla den eviga rättvisans krav». Noaförbundet, Kain och dödsstraffet berördes i bataljonspredikanten Wilhelm Ekmans Theologisk Månadsskrift. Det tilltagande våldet och råheten var orsaken till att mildheten mot Kain efter syndafloden vändes i människornas rätt till vedergällning. Genomavskräckning skulle människovärdet stärkas och blodtörsten dämpas. ProstenJohan Lindblad vände sig i sina skrifter Kärlekens Lif och Evangelisk kalender för 1864 mot dödsstraffet. Han awisade användandet av bibelställen för att motivera dödsstraffet, då de som brukat anföras antingen misstolkats eller varit tidsbundna bestämmelser somuttryckt Guds tillåtelse men inte hans vilja eller befallning.^^^ Budordet »Du skall icke dräpa» är evigt giltigt.^-' Dödsstraffet kan inte heller motiveras utifrån överhetens skyldighet och rätt att straffa brottslingen och skydda samhället. Detta mål kan uppnås utan att döda brottslingen. Samhället äger makten endast över det den ger av »frihet och borgerliga förmåner». Endast Gud som ger livet har rätten att ta liv. Därför överskrider staten sina befogenheter, somär begränsade till det timliga området, när 217 218 Weckobladet 1863 s 161 f. 214 Weckobladet 1863 s 162 t. 215 Weckobladet 1863 s 164. Grill 1863 s 36. ■^'7 Grill 1863 s 11, 13 ff. Grill 1863 s 5 f, 15 f. Theologisk Månadsskrift 1863 s 158 f. Lindblad uå s 206 f (1860 enligt förordet), Lindblad 1863 s 18 ff. -^1 Lindblad 1863 s 20, 24.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=