RB 53

138 predikant.2“^ Amiralitetspredikanten David Skottsberg, som haft hand om arrestanterna, åtog sig 7/7 att uppsätta instruktion för denne och detta förslag låg efter en grundlig bearbetning till grund för den av amiralitetskonsistoriet 15/9 utfärdade instruktionen, i vilken en artikel »Omdödsfångars beredelse och vad fångpredikanten därvid har att iakttaga.» ingick. Predikanten ålades där en viss tillsyn över fångens besök och nykterhet. Detta, liksom åliggandet att framföra eventuella klagomål över bojorna, hade som orsak att beredelsen inte skulle försvåras. På denna punkt exemplifierar instruktionen ett övergångsskede mellan bestämmelserna i KL och KLF 1828.^° Även i övrigt lade instruktionen tyngdpunkten på de praktiska anvisningarna. Tal efter avrättningen skulle t ex hållas omfångpredikantens krafter och förmåga tillät det. Rörande den omdiskuterade prästerliga närvaron i allmänhet bestämdes att predikanten skulle möta dödsfången på avrättningsplatsen; alltså inte följa honom på vägen dit. I den färdiga instruktionen hade prästens uppgift inomspetsgården — från att i David Skottsbergs förslag varit »och där, å Guds vägnar giver och försäkrar honomomGuds nåd och ett evigt liv, med Herrens välsignelse» — minskats till »och där giver honomå Guds vägnar välsignelsen».Skottsbergs förslag visar på ett verklighetsunderlag för kritiken att delinkventerna alltför mycket framställdes sompå väg till himlen. Troligen berodde amiralitetskonsistoriets ändring av bestämmelsen åtminstone delvis på den förda debatten. Instruktionen blev av betydelse även utanför Karlskrona. Anders Cronsioe, slottspräst i Malmö, hänvisade — efter HB — närmast till denna då det gällde själavården av dödsfångar.^- Instruktionen ändrades genom KBr till amiralitetskonsistoriet 24/10 1811. Amiralitetsfångpredikanten Jon Wirgander hade i skrivelse till KM:t framfört anmärkningar över sin instruktion. Två av dem ledde till att KM:t, efter att ha infordrat yttrande från konsistoriet, ändrade instruktionen. I det ena fallet gällde det instruktionens artikel 3 §8, där predikanten ålades att årligen inge berättelse till vederbörande hovrätt om dödsdömda, men ännu ej avrättade, som erkänt sin brottslighet. KM:t ändrade här inte instruktionen i något väsentligare avseende. Däremot visar konsistoriets yttrande att man ville förebygga en tänkbar konflikt, då bestämmelsens syfte sades vara att fångpredikanten, när en sådan »hög befallning» så krävde, inte skulle »undandraga sig att förmå fångarna till bekännelse» eller till överdomstol meddela sådan underrättelse. Den andra förändringen gällde instruktionens artikel 4 § 10, där Wir- § 18 Konseljprotokoll i krigsärende 18/5 1808 Allla; 125 RA. 30 kl 17:9, KLF 1828 6: 16. 3' Instruktionen i original i Skrivelser till KM:t från Amiralitetskonsistoriet RA, amiralitetskonsistoriets protokoll 7/7 1808 § 2 A: 22 KAKA LLA. Skottsbergs förslag till instruktion 22/7 1808 i E:30 KAKA LLA. Att prästen skulle möta dödsfången på avrättningsplatsen är ett exempel på likheter med Hcnschcns handledning, instruktionen artikel 4 § 12 och Henschen 1800 s 104. 33 Oförgripeliga tankar omBrottslingars rätta och ändamålsenliga behandling, särskdt i Fängelset, vol 3 Samling Cronsioe, Anders LUB.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=