RB 53

115 Ämnet komäven att debatteras i Sachsen på 1820-talet.Denna debatt tycks dock inte ha påverkat den svenska debatten. Denna livliga tyska debatt var känd i Sverige, bl a av personer som deltog i den svenska diskussionen kring prästernas roll vid avrättningarna. En domare från de svenska provinserna i Tyskland, Johann Christian Quistorp, föreslog — med bifall till Steinbarts skrift — i sin Ausfiihrlichen Entwurf zu eincm Gesetzbuch inpeinlichen undStrafsachen att präster för det intrycks skull som åskådarna fick inte skulle följa dödsdömda till avrättningen. Däremot skulle prästernas besök hos delinkventerna underlättas.När professor Jacob Bonsdorf i Conspectus ScientiiCPastoralis rekommenderadeprästen att avstå en högtidlig procession till avrättningsplatsen var det med hänvisning till Sturmoch andra, men den inhemska KF 12/12 1741 nämndes inte.^* Både Jacob Tengströmoch Calonius ägde skrifter sombehandlats ovan.^- 4.2. Utvecklingen fram till HB 1811 I ett mot barnamordsplakatet kritiskt memorial vid 1786 års riksdag kommenterade Carl Gustaf Ekmansson också det somförsiggick på avrättningsplatsen, utifrån behovet av att avskräcka den »enfaldige hopen» som tar lärdom av exempel och inte av lagar. Dessa exempel skulle vara så »allvarsamma och förakteliga» sommöjligt. Men sådane somde nu äro, bliva de oftare en retelse till, än ett avskräckande från brott, vårföre det ock, mer än en gång, hänt att en nyfiken åskådare av en sådan naturens fasa och mänsklighetens förnedring, på själva avrättsplatsen beslutit hos sig samma brott, för att få dö på samma sätt, lockad därtill av den högtidlighet varmed delinkventen blivit ditförd, av det medlidande, de snyftningar och tårar varmed han blivit beledsagad, av det ömma avsked honomblivit tillåtet, av det tal varuti själasörjaren efteråt beprisat den avrättades vackra beredelse och saliga avgång, med mera dylikt. Ekmanssons kritik mynnade dock inte ut i några konkreta förslag till förändringar. Vid riksdagen 1789 aktualiserades det handboksarbete som kom att leda fram till HB 1811.^'* Därvid kom även HB:s anvisningar för själavården av Exempelvis i Jaspis 1822, Jaspis 1825, Knauth 1825a, Knauth 1825b och Das Verhaltnis 1826. <>0 Quistorp 1782 s 147, 149. Bonsdorff 1811 s 462. Jfr Bonsdorffs varning för processioner och prästens medföljande i Anmärkningar vid Svenska Kyrkohandboken nr 54 JI:36 ÅDAÅLA. Tengström var ägare till Miller 1774, Förteckning 1833 s 27 nr 970. Steinbart 1769 och Gmelin 1785 fanns i Calonius boksamling nr 616, 727 Ba 1.1.5 HUB:s ämbetsarkiv HUB. Dessutomomnämndes Sturm 1784a för svenska läsare i Feddersen 1787 s 75. <>3 RD 1786 Prs 265. Omhandboksarbetet, se Helander 1934 och Rehnberg 1966 s 110 ff, 159 ff, 475 ff.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=