RB 52

35 Kloot förekom, om också rätt sällan, som källa i dissertationslitteraturen på 1700-talet (se II 2.3.)- Almquist anser Kloots »Synopsis» sakna värde för nutiden, och han betecknar utan närmare motivering Lagfarenhetsspegeln som mindre betydande än Loccenius’ och Rålambs arbeten/* Det är troligt, att Lagfarenhetsspegeln inte fick den betydelse som handbok i underrätterna, som Kloot räknat med, då Rålambs »Observationes» utkommit ett par år tidigare. Redan på grund av Rålambs samhällsställning måste hans verk ha fått en större spridning och betydelse än Kloots. Lagfarenhetsspegeln är också ett mera anspråkslöst arbete, med ger dock en god helhetsbild av Institutionessystemets rättsområden. 3.2.5. Claes Rålamh I motsats till de tidigare nämnda institutionalisterna baserar sig riksrådet Claes Rålambs (1622-1698) rättsvetenskapliga berömmelse på ett enda arbete »Observationes Juris Practice. Thet är Äthskillige Påminnelser vthi Rättegångs Saker» (1674; antikvitetskollegiets förord, kungl. privilegium, Loccenius’ hyllningsdikt, författarens förord, litteratur- och innehållsförteckning-1-374 s. samt register; 4:o). Den »i några måål förökade» andra upplagan gavs ut år 1679 (förord m.m. +330 s. samt Rålambs reseskildring av en delegation till Konstantinopel år 1657—1658). Långa, innehållet förklarande boktitlar var vanliga på 1600- och 1700-talen, och den fullständiga titeln berättar omsåväl Rålambs källmaterial sombokens tänkta användning. »Observationes» förklarades nämligen vara »grundade vthi Guds Ord, Sweriges Lagh och Recesser: Förklarade af then Andelige och fremmande Werldzligh Lagh: Medh förnähme Lärde Mäns Skrifter och Ofwereens stämmande stadfästade: Tienlige så wäl KärandomsomSwarandomtil Rättelse och Underwijsning, Sammandragne för een rumtijdh sedan». Titeln visar att även Rålamb använde sig av den svenska 1600-talsjuridikens två stöttepelare, teologi och utländsk rätt. I förordet noterade han, att han i första hand baserat sina påståenden på »Gudz Ord och Sweriges Lagh, såsom grunden och rättesnöre af alle controversiers vplösande». Till »störreprydnad och lius» jämförde han svensk rätt med främmande rätt, i synnerhet med romersk rätt. Detta betydde enligt författaren inte ett ringaktande av svensk rätt eller ett påstående, att denna var ofullständig. Den svenska rätten var tvärtom»vthi alle af den naturlige rättwijsan flytande händelser» likvärdig med den romerska rätten, som i sin tur »ibland alle i werlden är then perfeetesta, och vthi all måhl then nogaste rättwijsa hafwer vhtsökt, Förthenskull mehra än någon Nations Lagh, wärd til at läsas och förstås». Någon motsättning mellan romersk rätt och naturrätt fanns inte. Rålamb försvarade sitt utnyttjande av romersk rätt och utländsk doktrin och lagstiftning också därmed, att Sveriges lag ofta var »tämmeligh Almquist. s. 25 f.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=