RB 52

123 verkar dissertationerna efter den ovan nämnda avhandlingen om inbördes testamenten från år 1784 att med få undantag vara stöpta i samma form, både då det gäller disposition och innehåll. För Hernberghs författarskap talar också det faktum, att han fram till slutet av år 1787 trots upprepade ansökningar måste nöja sig med den knappa adjunktlönen-^^ och att disputationerna upphörde inom kort efter det, att Hernbergh kommit i åtnjutande av professorslönen. Avhandlingen om laglott visar dock, att redan preses’ handledning eller förväntningar ompreses’ krav i hög grad kunde verka på disposition och innehåll. Man tycks också i Uppsala ha utgått från, att respondenten själv skulle skriva sin avhandling. Respondenten kunde t.ex. börja sin avhandling med en hänvisning till F omämbetsexamen och samtidigt förklara, att han valt alternativet att »visa något prof af insigt i Lagfarenheten» genom »at på Academiskt vis korteligen utreda» en juridisk fråga.Dissertationernas enkla utförande gör, att respondenterna mvcket väl kunde ha skrivit dem. Detta betyder inte, att dissertationerna för Hernbergh skulle vara av ovanligt låg kvalitet. Tvärtomkan man i en del avhandlingar hitta ansatser till problemställningar och genomtänkta lagtolkningsförslag, som är sällsynta i tidens dissertationer. Andra delen i serien om skattehemman börjar med påståendet, att det råder delade meningar, omsämje- och stadgehemman skall räknas till skattehemman, och författaren förklarar sig ägna sin avhandling åt besvarandet av denna fråga.I första delen av serien omskattskyldig jord konstaterar författaren, att enciel tolkar förbudet i JB 4:9 mot söndring och minskning av skattskyldig jord så, att det endast gäller krono- och skattehemman, mecian andra kräver, att det bör tillämpas även på hemman av frälsenatur.-^’*^ Efter en ingående behandling av ämnet stannar författaren för den senare ståndpunkten bl.a. därför, att om »rätta meningen af förordnandet thersammanstädes varit, att thet endast till Krono, Krono-Skatte och Militia:-hemman lämpas borde, i sådan händelse icke blifvit nyttjadt ett uttryck, som medför vidsträcktare begrep, och följakteligen vidsträcktare Tillämpning». Det typiska i Hernberghs dissertationer är i första hand deras enkla formsamt deras ändamålsenlighet - då ändamålet alltså var att visa, att respondenten hade tillräckliga kunskaper i lagfarenheten. Hernbergh kan ju betraktas som en de facto efterträdare till Fick, och till det yttre påminner dissertationerna för Hernbergh om motsvarande arbeten under Ficks tid. Dispositionen är utan större variationer oftast densamma. Avhandlingens första paragraf ersätter förordet och slutar ofta med en vädjan till Benevolus Lector, och därefter går man över till definition och behandling av temat. Kapitelindelning, underrubriker Anncrstcclt, 111,1, s. 571 t. 2M> 1Icrnhcrgh/C. R. Edman (1785), s. 3. ’(>7 Hernbergh/C. Fr. Furtenhach (1784), s. 21. Hernbergh//. El. Reiff (1783), s. 4. Hernbergh/J. El. Reiff (1783), s. 17. 269 2ö8 ’(>9

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=