24 dråp. Förövaren mister allt han äger ovan jord: 1/3 går till kungen, 1/3 går till häradet och den sista tredjedelen går till målsägaren. Förövaren förvisas ur riket; han blir enligt stadgan »vtlaghÖa;r»-^ till dess att målsägaren ber att kungen skall återlösa förövaren för 40 mark. Lyckas förövaren försona sig med målsägaren och betala kungen 40 mark, upphävs förvisningen. Den andra delen av artikel 2 kan tolkas på flera sätt; jag redogör för min tolkning. I den första delen, vid hemgång, åligger det målsägaren (den sårade, eller om han är dräpt, hans släkt) att hos kungen be omfred för brottslingen. Brotten är i den andra delen desamma, men de begås inte i hemmet utan på ting eller kyrkogård eller i själva kyrkan. Här behandlas också våldtäkt mot kvinna. Straffen för förövarna är desamma (tredelning av egendom och fredlöshet), men rätten till fredsbön ligger i den andra delen hos ägaren av huset där gärningen utfördes. Hus kan enligt Söderwall betyda ’skyddad plats’, och man kan hävda att både kyrka, kyrkogård och ting är skyddade platser. Enligt den här tolkningen är det ägarens sak att hos kungen be omfred för den fredlöse. Vad som talar emot denna tolkning är att den person somutsatts för brottet inte längre har rätt till fredsbön, utan den rätten tillkommer ägaren. Flera skäl talar för tolkningen. Jag vill särskilt framhäva att kyrkan, som huvudsaklig ägare av kyrka och kyrkogård, får rätten till fredsbön. Det är kyrkans platser som ofredats och inte målsägaren. Även när en kvinna våldtagits kan det uppfattas som en skymf mot hennes ägare. Enligt denna tolkning skulle inte kvinnan själv ha rätten till fredsbön, utan den har hennes man, om hon är gift, eller hennes giftoman (far, bror eller annan släkting), omhon är ogift. I kyrkans privilegiebrev från 1281 fastställdes att biskoparna och deras ämbetsmän hade rätt att uppbära alla penningböter på kyrkans mark, förmodligen inklusive böter för brott begångna på kyrkogård. Enligt privilegiebrevet sägs vidare: »Ok om thet er edzoris maal dogh saa at then brotlighe ey faa fredh eller inledingh för en maals^eganden bedher för honom.»^^ Fredsbönerätten ligger här hos målsägaren i likhet med Alsnös första del av artikel 2. Den fredsbönerätt som jag anser tillkommer kyrkan i artikel 2:s andra del tillkommer återigen målsägaren enligt privilegiebrevet. Man kan säga att biskopen gjorde anspråk på sin rätt till böter utifrån äganderätten till kyrka och kyrkogård, medan frälsemannen gjorde anspråk på sina böter utifrån äganderätten till kvinnan, till huset och utifrån rätten till hämnd. Några forskare hävdar att Ostgötalagens edsöreslagstiftning står närmare Birger Jarls fridslagstiftning än vad Alsnö stadgas fridsstadganden gör.^° Sjöholmanser att den bevarade texten av Ostgötalagen, som nedtecknats ca 1350, inte införlivat edsöresrätten i landskapets lagstiftning utan att den »behållit den Alla citat efter Collin &Schlyter 1827, s. 314. ” DS 1719. Westman 1912, s. 14, och i hans efterföljd Hafström 1973.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=