RB 51

25 större rätt för kungen vid urbotamål, som Birger Jarls lagar innebar, vilka inte behäftades med de inskränkande bestämmelser som infördes med Alsnö stadga».^’ De inskränkande bestämmelserna är enligt Sjöholm, så vitt jag förstår, t.ex. att kyrkan har återlösningsrätten och inte kungen. Alsnös edsöresartikel skiljer sig från Ostgötalagens edsöresstadganden som är fler och utförligare. Ostgötalagens edsöresbalk, kapitel 1-16, säger sig återgå på Birger Jarls fridsstadganden och inte på Alsnö stadga.Palme tycks mena att alla landskapslagar haft Birger Jarls stadganden somutgångspunkt.^^ Andra anser att Alsnö stadgas fridsstadganden enbart ligger till grund för landskapslagarna i Svealand. Holmbäck & Wessén betonar skillnaderna mellan svealagarna och Ostgötalagen, och de pekar på att både svealagarna och Alsnö stadga uttryckligen talar om en kungens och höga herrars ed, medan Ostgötalagen och Äldre Västgötalagen endast nämner kungens ed. Detta faktumutgör särskilt för Aqvist ett bevis för att Birger Jarls fridslagstiftning inte är något annat än just fridslagstiftning; till skillnad från Alsnö stadgas artikel 2 och svealagarna som verkligen består av edsöreslagstiftning, dvs. lagstiftning som alla svär att upprätthålla. Aqvist hävdar vidare att det finns en tydlig skillnad mellan edsöreslagstiftning och fridslagstiftning. Fridslagstiftningen grundar sig på kungens person som fridsstiftare, edsöreslagstiftningen på en konstitutiv ed, ingången av alla berörda parter. Aqvist anser att ingen i Sverige svurit något edsöre förrän i Alsnö 1280.Äqvists resultat tycks vara influerade av den debatt som fördes på området av främst tyska forskare när han skrev sin doktorsavhandling. I denna debatt diskuterades om fridsstadgorna överhuvud hade sin auktoritet från något edsöre eller vilade på kunglig auktoritet. Numera menar man från tyskt håll att alla fridsstadgor svurits av berörda parter. Utifrån min frågeställning spelar det ingen roll omlagstiftningen är fridslagstiftning eller lagstiftning tillkommen genom ed, eller om det rent av stämmer somtyska forskare påstår, nämligen att det är fråga omed vid lagstiftande vare sig detta uttrycks explicit eller ej. Båda svaren innebär under vissa förutsättningar att kungen lagstiftat i enlighet med sina rättigheter. Om lagstiftningsmakten utgår från kungen somfridsstiftare, har han naturligtvis rätt att besluta om åtgärder mot dem som brukar våld. Omlagstiftningen å andra sidan utgår från edgången, kan man påstå att kungen har rätt att lagstifta i frågan, under förutsättning att de somberörs av överenskommelsen är närvarande vid edstillfället. Av detta följer att edsöreslagstiftningen endast berörde demsom var närvarande vid edgången. Edsöreslagstiftningen skulle i så fall vara en sorts hederskodex som reglerade hur man borde förhålla sig till sina fiender: inte skända deras kvinnor, inte uppsåtligen begå hemgång och liknande. Sjöholm 1988, s. 190. Hafström 1956—78b och Ståhle 1956-78. ” Palme 1956-78. Åqvist 1968, s. 170-176, 180. ” Wolf 1973, s. 587.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=