RB 51

5 att lagarna alltid tillämpas likformigt, å andra sidan bör lagen vara föränderlig och anpassas till nya förhållanden. Rättsreglerna förändrades i princip inte, utan tolkningen av demförändrades.^' Detta sätt att stifta lag får konsekvenser för min undersökning. Stadgelagstiftningen måste alltid ses i ljuset av Magnus Erikssons landslag och Kristoffers landslag. Landslagarna och stadgorna måste jämföras med varandra, eftersom lagbuden med stor sannolikhet finns i båda men med viktiga förskjutningar i innehållet. För att förstå en rättsregel i en stadga måste jag försöka finna den i äldre lagstiftning. Rätt att äga, skyldig att ansvara Alla människor i det medeltida samhället gjorde anspråk på resurser med motiveringar som i första hand byggde på en äganderättsuppfattning som utgick ifrån att man gjorde anspråk på det man ansåg sig ha rätt till: bonden ansåg sig t.ex. ha rätt till medbestämmande i angelägenheter som berörde honom, kronan ansåg sig ha rätt till skatt, högfrälset ansåg sig ha rätt till domsmakt och gjorde anspråk på lagstiftningsmakt. Jag uppfattar det medeltida samhållet somsynnerligen inriktat på människors äganderätt, äganderätt i betydelsen rätt att äga rättigheter. En samtida filosof, WilliamOccam (d. 1349), anser att samhället bygger på rättigheter för den enskilde: för det första rätten till frihet ur rättssäkerhetssynpunkt, för det andra rätten att försvara sig mot våld och för det tredje rätten till egendom. Statens uppgift är att beskydda invånarna och att döma och straffa. Äganderätt innebar inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Husbonden »ägde» sina familjemedlemmar och sitt tjänstefolk likaväl som han ägde sina djur. Ägandet innebar att han bestämde över dem, att det var han somfastställde regler för hushållet, att hans ord var lag. Dessa anspråk på rättigheter får inte missförstås. Rätten att äga tillerkände visserligen ägaren en viss makt över dessa djur och människor men framförallt ett visst ansvar. Enligt lagarna fick ägaren stå till svars för begångna brott av omyndiga barn och kvinnor. Åsamkade ägarens djur någon skada på grödor, andra djur eller människor, fick han också stå till svars för detta. Ägaren ansvarade inte bara för gårdsbefolkningens handlingar, han hade också en skyldighet att skydda dem mot allehanda faror. Rätten att äga innebar inte uteslutande makt och rättigheter utan också omfattande skyldigheter och utökat ansvar. Kronans förhållande till frälsegruppen var en sorts »avtal»: frälsemännen åtnjöt skattefrihet på sina jordar i utbyte mot att de gjorde kronan tjänst som krigare. Man kan säga att kungen hade en sorts överäganderätt till frälsefriAhlandcr 1952, s. 11. Occami Christensens tolkning 1945, s. 215—216.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=