104 måndag efter tjugonde dag jul, måndag efter midfastosöndag, måndag efter S:t Peters dag och måndag efter S:t Mikaels dag. I MEL finns endast två ordinarie typer av ting; häradstinget i varje härad under häradshövdingen och lagmanstinget i varje härad under lagmannen med respektive nämnder. Inget i rättegångsbalken i Magnus Erikssons landslag tyder på att konungsräfsten fungerat somordinarie ting. I kapitlet (RB VIII) nämns ingenting omkungens eventuella domhavande. Detta har däremot skett både i 1413 års räfstetingsstadga och i Kristoffers landslag. Dessutom stadgar KrL att konungens domhavande och nämnd uppbär alla böter för dombrott och hälften av alla sakören »for mödo sina» (KrL RB 10, § 1), vilket understryker karaktären av ordinarie ting, ett etablerat forum, en sista instans.’^ Vad som hände med de kungliga domstolarna under de oroligheter som förekomunder hela andra hälften av 1300-talet är okänt. Det svenska rådet såg möjligheter att åter utöva den högsta rättskipningen under Kalmarunionen, men under drottning Margareta stadgades inget om rådets delaktighet i den högsta rättskipningen. Däremot var förutsättningarna bättre vid Eriks regeringstillträde. Konungsräfsten blev ett ordinarie ting genomErik av Pommerns räfstetingsstadga somriktades till varje biskopsdöme i april 1413 (SD 1702, 1703). Detta innebar att permanenta ämbeten Inrättades för kungens domhavande. Den omedelbara orsaken till att stadgan 1413 komtill stånd var att det, efter drottning Margaretas godsreduktion i Sverige (med början 1396), fanns ett behov hos många, inte bara hos frälset, att få upprättelse.Eftersom 1413 års räfstetingsstadga i mångt och mycket är resultatet av en reaktion på Margaretas svenska räfst, är det befogat att belysa denna något innan vi går vidare. Rosén har visat att högfrälset accepterat ett beslut om reduktion 1396 på grund av att det förespeglats att reduktionen främst skulle drabba kronans ämbetsmän, särskilt fogdar som på kung Albrekts tid under ämbetsutövningen på ett olovligt sätt tillskansat sig jord.~' Han påvisar att domkyrkornas godskomplex gick igenom reduktionen så gott som orörda men att sockenkyrkorna drabbades hårt.’‘ Konungens domhavande under Margaretas räfster var förutomlagmannen en person ur det världsliga frälset (efter danskt mönster från en stadga 1396). När räfsten i Sverige började i Västergötland 1396 bestod nämnden av 6 bönder från häradet och 6 frälsemän inom lagsagan. (På samma sätt i Södermanland 1409, SD 1122, och i Uppland 1409, SD 1111). Det fanns även ett avtal om kyrklig representation.’-^ Ändå uppkom missnöje med Margaretas räfst, men antagligen inte mot räfsten somsådan utan snarare mot att ämbetsmännen lagt beslag på jord, belagt den med kvarstad och inte inväntat räfstetingsDetta kan jämföras med konungsnämnden i 1345 års stadga som endast fick 1/3 av böterna för dombrott, vilket även gällde för lagsagonämnden i kungabalken (KrL KgB 32, MEL KgB XXXIII). Rosén 1956-78d. Rosén 1950, s. 175-177, 181, 189. Rosén 1950, s. 195—196. “ Rosén 1950, s. 197-199.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=