105 domen.Klagomålen från kyrkligt håll var främst att den kyrkliga makten inte ansåg sig ha fått medverka vid domstolsförhandlingar rörande kyrkojordar. För att tillmötesgå missnöjet utfärdar Erik av Pommern tillsammans med sitt svenska råd en stadga ställd till var)e stift, i vilken det meddelas att »laghmandzthinget» upphör till förmån för räfstetinget (1413 art. 5). Det lagmansting somåsyftas är inte det lagmannen höll i varje härad, det »riktiga» lagmanstinget, utan det han höll i lagsagan, landstinget.’^ Det gamla landstinget skulle bytas ut mot räfsteting. Räfsten skall sammanträda två gånger om året i varje lagsaga. Kungen påstår sig vara överhopad med klagomål mot Margaretas räfst och överlåter genom stadgan sin domsmakt på biskopen och två från dennes kapitel tillsammans med lagmannen och sex från det världsliga frälset: at höra [. . .] ranzaka oc fulkoniplika ower at döma, rxtta oc .rnda likawiis oss sixlwom, hwilketh wi fullelika til them lathum, at the ther vti ra;ttelika meth rartwiso göra, somthe wilia swara fore Gudhi oc oss oc allomgodhommannom.’^ Kungen överlät alltså sin domsmakt i alla stycken utom i fråga om kungens slott. Dök ett sådant mål upp måste målsägaren vänta tills kungen personligen tog sig an fallet (1413 art. 11). De kungliga domhavandena hade ännu ej förtroende att döma i mål somrörde kronans slott, något somde naturligtvis strävade efter att få men inte lyckats med 1413. Den svenska inlagan 1435 och Karlskrönikan (v. 490—492) visar att denna strävan 20 år senare utgjort en källa till klagomål mot Eriks styre. Till skillnad från andra stadgor kompletteras räfstetingsstadgorna av ett öppet brev^** i vilket Eriks råcfgivare i Sverige, ärkebiskopen och fyra andra biskopar och sjutton världsliga rådsherrar, förklarar att de rått kungen att utfärda denna stadga och att de själva skall döma efter den mot vem det vara må. De förbinder sig att upprätthålla stadgans artiklar utifrån den ordalydelse den har. Orsaken till denna förbindelse är att räfstetingstadgan ändrade rättsordningen. Därför måste alla rådgivarna samtidigt tillstyrka den, både i sin egenskap av medansvariga för stadgans tillkomst och i sin egenskap av blivande domare. Mot bakgrund av främst kyrkans missnöje med hur räfsterna under drottning Maragareta genomfördes, kan man förstå varför Erik vid konstituerandet av sina domhavande utsåg biskopen och två från dennes kapitel tillsammans med företrädare för det världsliga frälset.’^ Kyrkan fick genom 1413 års räfstetingsstadga sin medverkan vid jordetvister fastställd. Kung Erik och hans rådgivare var förutseende vid utfärdandet av stadgan och måste ha räknat med att även denna räfst skulle stöta på svårigheter. I stad- -■* Rosén 1950, s. 201. Rosén 1956-781. DS 1702 art. 2. Schiick 1976, s. 218. 2» SD 1704. ’’ Wiihrer 1956—78 anser att dessa 10 personer utgör nämnden. Jag förmodar att han därmed menar att nämnden utgör en domstol, i enlighet med Åqvist 1989, s. 323 och passim. 27 27
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=