RB 51

Landslagarnas rättegångsbalkar och 1413 års räfstetingsstadga Karakteristiskt för landslagarnas rättegångsbalkar i jämförelse med landskapslagarna är att det processuella förfarandet utvecklats; fastare former för utmätning, stämning och överklagande (vad) framträder. En förskjutning från »privat uppgörelse» till offentlig akt sker, en förskjutning från bevis genomed via vittnen till att de materiella omständigheterna i målet utreds av en nämnd. Magnus Erikssons landslags rättegångsbalk är främst koncentrerad på häradshövdingens, häradsnämndens och häradstingets verksamhet, eftersom dessa företeelser är nya. Däremot talas det mycket lite omlagmansting och konungsräfst. Att lagmanstinget inte fått någon utförligare presentation i Magnus Erikssons landslag kan bero på att detta var så välkänt och gammalt att en presentation inte var nödvändig. Däremot är det svårare att förstå varför konungsräfsten beskrivs så kortfattat. Man kan förklara det med att även konungsräfsten var en gammal företeelse, men man kan också säga att förhållandena mellan de inblandade parterna, kung och högfrälse, inte var klargjorda vid tillkomsten av landslagen. Den kyrkliga jurisdiktionen var bevisligen inte heller fastställd, eftersomlandslagen komatt sakna kyrkobalk. Jämför man vad Kristoffers landslag stadgar i fråga om häradsdomstol, lagmansdomstol och konungsräfst, framstår förändringarna som betydande. KrL skiljer genomgående mellan (1) häradshövding, häradsnämnd och häradsting, (2) lagman, lagmansnämnd och lagmansting och (3) konungens domhavande, konungens nämnd och konungsräfst. Rättegångsbalkens disposition i KrL har dessa tre »instansordningar» som röd tråd. Till skillnad från Magnus Erikssons landslags rättegångsbalk påpekar Kristoffers landslags rättegångsbalk genomgående »instansordningen»: om målsägaren vill överklaga häradsnämndens beslut vänder han sig till lagmansnämnden, vill han överklaga lagmansnämndens beslut vänder han sig till konungens nämnd (på räfst eller landsting) (KrL RB 37). I MEL finns ingen hierarki, och det talas inte om att överklaga nämndebeslut; man kan endast gå till kungs om man känner sig felaktigt behandlad (MEL RB XXXII). Vid vad mot domare tar MEL däremot upp vad mot häradshövding (MEL RB XXXV), och mot denne vädjar man under lagmannen. Vid vad mot lagman anges det inte till vem man skall vända sig. Det sägs bara att kungen har del i vadepengarna, och slutsatsen blir att man går till kungs. KrL är däremot konsekvent. Man överklagar häradshövdingens dom hos lagmannen (KrL RB 38) och lagmannens dom hos konungen eller dem som dömer i hans ställe (KrL RB 39). KrL har genom att konsekvent påpeka denna instansordning velat befästa konungsräfsten som ett ordinarie ting till vilket man kunde rikta sitt överklagande. Enligt Elolmbäck &: Wessén har rättegångsbalken blivit »grundligt om-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=