80 rige. Jag har i det föregående redovisat, hur man i dessa trolldomsprocesser trots skarp och välgrundad kritik från både framstående jurister och teologer och helt i strid med lag, doktrin och den rättspraxis, som man somregel följde i andra mål, ofta tillät minderåriga barn och medbrottslingar uppträda både som vinnen och åklagare.-'’^ Att den rationella förvillelsen i fråga om trolldomsprocesser kunde gripa omkring sig även på hög nivå, visar bl.a. ett uttalande i samband med en trolldomsprocess i Svea hovrätt den 18 april 1676 av riksrådet, greve Johan Gyllenstierna (1635—1680). Gyllenstierna önskade, att man skulle tillgripa »tortur, wägning och watupröfwande»}*^ Svea hovrätts domare utmärkte sig annars för att som regel kräva sträng, rationell bevisning.Ett liknande exempel på rationell förvillelse i samband med trolldomsprocesserna finner man i Gävle borgmästares och råds brev till Kungl. Maj:t 1674 med begäran att få bruka vattenprov på de för trolldom misstänkta, låta dem vägas på våg och syna deras kroppar, omde hade några märken och kännetecken. Man ansåg, att trollpackor vägde mindre än vanliga människor och därför ville man väga de misstänkta. Uppsala domkapitel, som fick den skriftliga anhållan på remiss från Kungl. Maj:t, avrådde dock från användandet av dessa bevismedel. Rättspraxis under 1600-talet uppvisar dock ett stort antal exempel på att man i samband med trolldomsprocesser på olika håll i landet tillgrep ordalier. Vattenprovet var synnerligen vanligt i Bohuslän, där man tillämpade norsk lag’^' men kom alltifrån 1500-talet till användning även i andra delar av landet ehuru icke lika frekvent som i Bohuslän.’^' I centrala och norra Sverige var det dock ovanligt med vattenprov.På Åland förekom det, att man använde nålprov, vilket innebar, att man stack med en nål på vissa s.k. djävulsmärken på den anklagades kropp. Om den misstänkta personen därvid icke reagerade, så var han eller hon i förbund med djävulen. Första gången man tillgrep detta nålprov var 1668, varvid man åberopade Michael Freudes arbete Processe wider die Hexen samt CCC.“^'^ Det finns även exempel på att man vägde kvinnor, somvar misstänkta för trolldom. Se ovan s. 71 ff. Adlersparre, Ransaknmg, s. 275. Se härtill Jägerskiöld, Hovrätten, s. 272 f. Jägerskiöld, Hovrätten, s. 270 f. Uppsala domkapitels arkiv, ULA, E I: 4, 1674, nr 36, fol. 139 r—141 r; nr 35, fol. 137 r-137 v; A I: 7 Uppsala domkapitels protokoll 15'4 1674, punkt 4, s. 460 t. - Linderholm, De stora trolldomsprocessernas upplösning, s. 171; Linderholm, De stora häxprocesserna i Sverige, s. 63 f. Svenungsson, Rannsakningarna omtrolldomi Bohuslän, passim. Promptuarium . . ., Svea hovrätts arkiv, R,\, tol. 162 r, fol. 164 v—166 r. — Handskr. B 101: Ö, UUB, nr 15. - Ankarloo, Trolldomsprocesserna, s. 68 f., 70 f., 73; Linderholm, De stora häxprocesserna i Sverige, s. 52; G. Inger, Studier rörande den svenska processrättens utveckling under 1600-talet, 1984, s. 320. Ankarloo, Trolldomsprocesserna, s. 73. Jansson, Trolldomsprocesserna pa Åland, s. 166; Hausen, Ransakningar och domar, s. 311, 354. Löw, Stora Mällösa, 1:2, s. 139 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=