79 underrätterna.I protokollen från underrätterna anges därvid som regel, att målet hänskjuts till hovrätten. Det förekommer också, att man friger den för brott anklagade, omdet icke i framtiden framkommer bättre och flera indicier och vittnen, som kan binda den anklagade vid brottet och varigenom han kan fällas.Man skulle i dylika fall kunna tala om en formav villkorlig frigivning av den tilltalade. Ett ställande under Guds dom av ett brottmål synes under 1600-talet som regel ha inneburit ett frisläppande av den anklagade.Längre frami tiden kom man att ändra praxis härutinnan på så sätt, att man i vissa fall, där den anklagade stod tilltalad för att ha begått ett grovt brott, ställde målet under Guds dom men samtidigt föreskrev, att den tilltalade skulle hållas fängslad för att få tillfälle att ångra sig och bekänna sitt brott och sina synder. Jag har i det föregående nämnt ett exempel på dylikt insättande på bekännelse från år 1733,‘'*^ och jag skall återkomma till dessa »bekännelsefångar» längre fram i samband med behandlingen av det egna erkännandet sombevismedel. Det bör i detta sammanhang påpekas, att de mål, som underrätterna föreslog, att de skulle ställas under Guds dom, utgjorde en ytterst ringa del av alla de mål, som handlades av dessa domstolar, även om frekvensen av dem synes vara tämligen hög, när man går igenom brottmålsprotokollen från hovrätterna eller hovrätternas resolutioner till länsstyrelserna under 1600- och 1700-talen. Som framgått av det ovanstående speglar sig receptionen av den legala bevisteorins principer i hög grad i det svenska domstolsmaterialet från 1600- och 1700-talen, men samtidigt kan man konstatera, att man i fråga om ett slags brottmål i många fall helt övergav den rationalistiska bevisprövningen och återföll till rent medeltida bevisformer med ordalier, gudsdomar, och dylikt. De brottmål, som jag här avser, var de ovannämnda trolldomsbrotten och de trolldomsprocesser, som ägde rum på vissa platser och under vissa tider här i Sve127 v-128 r (1713), fol. 130 r-130 v (1713), fol. 140 r-140 v (1716), fol. 143 r-143 v (1716), fol. 172 r-172 V (1723), fol. 177 v (1723). Ex.: Kröningssvärd, Blåkulle-Färderna, Häfte 1, s. 16 ff., 39 ff., Häfte 3, s. 8 och 95; Hanzén, Om trolldom, s. 143; Löw, Stora Mällösa, I, s. 137 (1645), s. 140 (1673); J. Haugard, Några blad ur Askersunds äldsta domböcker, 1945, s. 30 f. (1676); Åkers häradsrätts dombok, ULA, 8/10 1656; Askims och Östra Hisings häradsrätts domböcker 1698 - 1702, GLA, s. 46 (1698); Samma häradsrätts domböcker 1714-1718, GLA, 20/2 1714; Uppsala rådstugurätts protokoll ULA, 3/12 1670, 6/10 1675, 26/2 1680, 6/3 1700, 16/12 1707; Åkers häradsrätts protokoll, ULA, 17/12 1687. Ex.: C. von Bonsdorff, Utdrag ur Åbo stads dombok, IV, 1885—1887, s. 39 f. 8/11 1628. . . så framptt icke hår effter bettre och flere skäll och wittnen, som laghlige åre eller efter lagen ccure höör, framkomme.» — Landin, På häradsting, III, s. 104 f., 18/5 1618. >^Dock efter de vittne, som tillstädes voro, kunde ingen binda honom till dråpet, utan sades fri för samma hummelsmål med mindre någon annan kan komma, som bättre besked haver. ^ Samma arbete s. 144, 19—20/2 1644: »Fri omicke båttre skäl uppkomma, som Erik till saken binda kan.» Jägerskiöld, Hovrätten, s. 297; Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 35. Se ovan s. 65 f. ».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=