81 Det bör dock framhållas, att det icke var blott i Sverige, som man vid handläggningen av trolldomsprocesserna avvek från den rationalistiska bevisprövningen. Även i Europas övriga länder genomfördes trolldoms- och häxprocesserna på liknande sätt med åsidosättande av sedvanliga stränga beviskrav. 2.4. Erkännandet sombevismedel i svensk processrätt 1614—1734 Mot bakgrund av de förutsättningar, som behandlats här ovan, d.v.s. de politiska, kulturella, religiösa och processrättsliga förhållandena i Sverige efter 1614, skall vi nu rikta vår uppmärksamhet pä erkännandet som bevismedel i den svenska processrätten. Med receptionen av den legala bevisteorins principer kom det egna erkännandet som bevismedel att ställas i centrum. Som jag tidigare framhållit i min förra del av denna undersökning, intog erkännandet icke samma centrala roll i den äldre edgärdsmannaprocessen, vilken avskaffades 1695, som i nämndprocessen, där den materiella bevisprövningen och undersökningsprincipen stod i centrum. 2.4,1. Erkännandets natur, funktion och bevisvärde Det första, som man kan konstatera, är, att man även i Sverige liksom ute pä kontinenten diskuterade, om det egna erkännandet var ett bevismedel eller ej. Som tidigare framhållits, nämner Clas Rälamb icke något om erkännandets bevisvärde, vilket skulle kunna tyda pä att han åtminstone i tvistemål icke uppfattade det som bevismedel. Den som emellertid tar upp och diskuterar detta problem mera ingående är David Nehrman-Ehrensträhle. 1 likhet med flera företrädare för den humanistiska jurisprudensen framhöll Nehrman-Ehrensträhle, att det egna erkännandet egentligen icke var något bevismedel, ehuru det hade samma verkan.Man skulle med andra ord kunna säga, att Nehrman-Ehrenstråhle uppfattade det egna erkännandet som ett bevissurrogat. Nehrman-Ehrenstråhle ansåg dock, att diskussionen kring frågan omdet egna erkännandet var ett bevismedel eller ej, var en träta omord.’^** Det var en teoretisk och onödig fråga.För den enskilda parten var det egna erkännandet inget bevis men för domaren var det ett bevis. Nehrman-Ehrenstråhle nämner Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning, s. 218. Cap. XVII, § 16. Se härtill Inger, Das Geständnis, s. 148 f. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning, s. 218, Cap. XVII, § 16. Nehrman-Ehrensträhle, Inledning, s. 257, Cap. XX, § 2. 258
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=