13 1.2. Den tyska civilprocessens utveckling under 1600- och 1700-talen Den tyska civilprocessen hade med receptionen under medeltiden av den romerska rätten blivit starkt påverkad av den italiensk-kanoniska processrätten.^ Med framför allt den kanoniska rätten infördes det skriftliga och hemliga processförfarandet i tysk civilprocess, som stod i skarp motsättning till tidigare gällande muntlighets- och offentlighetsprinciper. Det skriftliga processförfarandet förde i sin tur med sig, att rättegångarna drog ut på tiden, blev kostsamma och fordrade advokathjälp. Det skriftliga processförfarandet stadfästes i de Kammergerichtsordnungen, somutfärdades i slutet av 1400-talet och under 1500-talet, och blev därefter vanligt även vid flertalet lägre domstolar. De viktigaste grundsatserna i den kammarrättsliga processen var förutom det skriftliga processförfarandet förhandlingsmaximen, som innebar, att parterna själva bestämde över processmaterialet och processen, samt det s.k. artikulerade förfarandet, vilket innebar, att parternas inlägg skulle uppdelas och formuleras i bestämda punkter, artiklar eller positioner. Den kammarrättsliga processen eller, som den även kallades, Kameralprozefi, trängde icke igenomöverallt. I Sachsen utvecklades under 1500- och 1600-talen ett civilprocessförfarande, som i väsentliga delar grundade sig på äldre sachsisk rätt. Detta processförfarande reglerades framför allt genom de Kursächsische Konstitutionen av år 1572 och ProzeE- und Gerichtsordnung des Kurfursten Johann Georg I 28/7 1622. Kännetecknande för denna sachsiska processordning var bl.a., att den icke föreskrev något artikelförfarande samt att den delade upp processförfarandet i två avsnitt, påståenden och bevis. En självständig bevisdom, Beweisurteil, Beweisinterlokut, avslutade första avsnittet, varvid man sammanställde de fakta, som borde bevisas, reglerade bevisbördan och fastställde tidsfrist för inkommande med bevis för den part, som ålades bevisbördan. För påståendena och bevisen gällde den s.k. eventualmaximen, som innebar, att käranden var skyldig att på en gång framställa alla sina angreppsmedel, medan svaranden var skyldig att sedan på en gång presentera sina försvarsmedel. Det sachsiska processförfarandet kom genom riksdagsbeslutet 1654, Jiingster Reichsabschied von 1654, att till väsentliga delar användas vid Reichskammergericht, vilket i sm tur medförde att man avskaffade artikel- eller positionalförfarandet. Ur detta utvecklades sedermera der gemeine Prozejl. Denna utgjorde en blandformav de båda tidigare processformerna. Den upptog inget artikel- eller Denna framställning av den tyska civilprocessens utveckling under 1600- och 1700-talen grundar sig framför allt på H. Conrad, Deutsche Rechtsgeschichte, II. 1966, s. 456 ff.; H. Fehr, Deutsche Rechtsgeschichte, 1925, s. 298 ff.; O. Jauernig, Zivilprozefirecht, 1977, s. 308 ff.; F. Stein; Die Reform des Zivilprozesses, 1922; G. Walter, Freie Beweiswiirdigung, 1979, s. 75 ff.; H.-U. F.ngel, Beweisinterlokut und Beweisbeschlufi imZivilprozefi, 1992.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=