12 avlösning. Bikten blev ett opus operatum, och prästerna komatt betraktas som ensamma innehavare av nyckelmakten, postestas claviumr Det som för denna undersökning torde vara av allra största betydelse var emellertid den stränga kyrkotukt, som utvecklades under ortodoxin i de länder, där lutherdomen var den rådande konfessionen. Härvidlag växte det fram en intimsamverkan mellan statliga och kyrkliga myndigheter,-' och avlösningen förknippades med utståendet av kroppsliga straff. Såväl kyrkliga somstatliga domstolar kunde alltså utdöma kyrkliga straff för begångna synder och brott, och utståendet av dessa straff var ett villkor för att få avlösning. Man kan väl tänka sig, att den omnämnda mekaniseringen av bikt- och botinstitutet påverkade uppfattningen av erkännandet inomprocessrätten i negativ riktning, då man icke tog bekännelsen av synden med tillräckligt allvar, men samtidigt bör den stränga kyrkotukt, som såväl kyrkliga som statliga myndigheter försökte upprätthålla, ha bidragit till att understryka vikten och värdet av erkännandet även inomprocessrätten. Under 1600-talets andra hälft började en viss kritik mot det gällande bikttvånget och den mekaniska privatbikten att göra sig gällande.'* Denna kritik slog rot i de pietistiska fromhetskretsarna i slutet av 1600-talet. Pietisterna opponerade sig mot all vanekristendom, mot den ortodoxa kyrkans överbetoning av renlärighet, observans och kylig intellektualism och verkade för en innerligare, mera personlig kristendom, grundad på personlig upplevelse av tron. I Brandenburg fick denna kritik av rådande förhållanden den effekten, att kurfursten 1698 utfärdade en bestämmelse, varigenom bikttvånget avskaffades och frivillig bikt infördes. Dock skulle en botpredikan hållas varje lördagseftermiddag. Den som icke gick till biktstolen skulle anmäla sig hos pastorn veckan före nattvardssöndagen. Upphävandet av bikttvånget fick till följd att den enskilda bikten förföll och mot slutet av 1700-talet infördes den allmänna bikten. Till denna förändring bidrog då även rationalismen. Även om pietismen och herrnhutismen opponerade sig mot ortodoxins vanekristendom, inklusive den mekaniska enskilda bikten inom bikttvångets ramar, så bidrog naturligtvis dessa fromhetsrörelsers krav på personlig avgörelse och ärlig fromhet till att understryka erkännandets betydelse inom processrättens ram. ’ Se härtill bl.a. R. Askmark, Ämbetet i den svenska kyrkan, 1949, s. 35 ff. ^ H. Cnattingius, Den centrala kyrkostyrelsen i Sverige 1611—1636, 1939, s. 220; Th. Kliefoth, Liturgische Abhandlungen, II. Die Beichte und Absolution, 1856, s. 423 ff. ■' Carlbo, Bikten, s. 135 f; Kliefoth, Liturgische Abh. II., s. 475 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=