150 deras samveten skulle driva dem till att bekänna, och även i Sverige använde sig domstolarna i stor utsträckning av prästerskapets medverkan för att få fram bekännelserna. Enligt 1734 års lag kunde det även i Sverige förekomma frigivning mot borgen.Det finns emellertid även många olikheter mellan rättspraxis i Sverige och Tyskland och mellan rättspraxis i Sverige och dessa tre förslag till behandling av för brott anklagade personer, som vägrade att bekänna de brott, för vilka de var anklagade. I Sverige syns det sålunda icke ha förekommit någon anmälningsplikt hos domaren för den, som fått sitt mål ställt under Guds dom och lämnat på framtiden. Det skall också sägas, att man i det svenska källmaterialet aldrig möter de krav på en human behandling av dessa för brott misstänkta och anklagade personer, som Kleinschrod förde fram. Vad man emellertid alldeles särskilt bör observera är likheterna såväl i synsätt som i den praktiska hanteringen av dessa personer. Gemensamt för dessa rättsvetenskapsmän och de svenska domarna var tydligen den synen, att dessa för brott misstänkta personer, mot vilka det förelåg mer än halvt eller halvt bevis, var kriminella personer, som man icke kunde tänka sig att slutligt frikänna och på så sätt befria dem från alla misstankar om skuld. Man ansåg det naturligt och riktigt att sätta in dem på längre eller kortare tid i förvaring för att på så sätt med prästerskapets hjälp försöka pressa framett erkännande. Det är vanskligt att avgöra, omdet i fråga om synen på och hanteringen av dessa anklagade personer förelåg någon direkt påverkan från tyska rättsvetenskapsmän och tysk rättspraxis på svensk rättspraxis. Det kan mycket väl ha funnits en sådan påverkan. Förbindelserna mellan Tyskland och Sverige var rätt livliga under dessa århundraden. Det kan emellertid även vara fråga om en parallell rättsutveckling i de båda länderna förorsakad av bl.a. receptionen av den legala bevisteorin och sedermera av avskaffandet av tortyren. Av intresse ur straffrättslig synpunkt i allmänhet och ur svensk straffrättslig synpunkt i synnerhet är det allvar med vilket von Quistorp och Kleinschrod såg på de brott, som kunde störa samhällets säkerhet, lugn och välfärd. Här lyser naturrättens och upplysningstidens tänkesätt igenom. Samhällets väl gick före de enskilda medborgarnas. Vi kommer att finna, huru detta synsätt slog igenom även i svensk lagstiftning just beträffande behandlingen av för brott misstänkta och anklagade personer, som icke ville bekänna någon brottslig verksamhet, i början av 1800-talet. B 15:5, S 1:2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=