151 3.2. Den tyska civilprocessens utveckling under 1800-talet och början av 1900-talet Det har tidigare här påpekats, att der gemeine Prozeji icke blev någon lyckad processform.Den stora genomgripande reformen på civilprocessens område genomfördes framför allt från mitten av 1800-talet under påverkan av den napoleonska lagstiftningen i Frankrike. Det var Code de procédure civile av år 1806, som blev den stora förebilden och inspirationskällan för det processuella reformarbetet i det övriga Europa. Nu kom kravet på att processförfarandet skulle präglas av offentlighets-, omedelbarhets- och muntlighetsprinciperna. Vidare framfördes kraven på fri bevisprövning i stället för den legala bevisprövningen, parternas fria förfoganderätt över processmaterialet och processen, en obunden advokatkår och ett fullständigt åtskiljande av den dömande och den exekutiva verksamheten. Det franska processförfarandet infördes i det västra Rhenlandet under den napoleonska erövringen av detta och bibehölls även efter det, att Frankrike tvingats dra sig tillbaka från dessa områden. I det övriga Tyskland fördröjdes receptionen bl. a. av den konservativa Metternichska inrikespolitiken. Det var först vid århundradets mitt, efter de politiska händelserna 1848, som reformarbetet tog fart. Det är signifikativt, att Die Frankfurter Nationalversammlung von 1848 uttalade en önskan om införandet av ett offentligt och muntligt processförfarande. Med de liberala Idéernas genombrott kom även processreformarbetet igång. Ett tidigt nedslag därav finner man i Die hannöversche Zivdprozel^ordnung av år 1850. Med Die Zivilprozefiordnung 1877, som trädde i kraft den 1 oktober 1879, genomfördes reformen i hela det tyska riket. Man kan säga, att 1877 års Zivilprozefiordnung i hög grad var en mans verk, nämligen den preussiske justitieministern Adolf Leonhardts. Han var påverkad av de idéer, sompräglade den franska processrätten, och detta komi sin tur att påverka utformningen av 1877 års Zivilprozefiordnung. Denna sistnämnda lag präglades av domarnas passiva ställning och parternas så gott somhelt fria förfogande över processens gång och över processmaterialet. Förhandlings- och dispositionsmaximerna slog helt igenom. Vidare genomfördes muntlighetsoch offentlighetsprinciperna. Å andra sidan var processen mera formbunden än den franska. Nackdelarna med det extremt ackusatoriska förfarandet och med formbundenheten var den, att processen blev alltför formalistisk och långsam. 1800-talets mest högststående civilprocesslagstiftning blev den österrikiska civilprocessordningen av år 1895, som komatt påverka processlagstiftningen i såväl Tyskland som Skandinavien. Denna framställning bvggcr framför allt på H. Fehr, Deutsche Rechtgeschichte, 1925, s. 302; O. Jauernig, Zivilprozelsrecht, 1977, s. 310 f. och Walter, Freie Beweiswiirdigung, s. 78 ff. 1.^8
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=