125 res} Det förekommer också, att man delar upp bevisen i sådana, somtalar mot, och sådana, somtalar för den för brott anklagade, Anschuldigungs-Beweise och Entschuldigungs-Beweise^. Vad säger då dessa rättsvetenskapsmän omdet egna erkännandet sombevismedel? 3.1.1. Erkännandets natur, funktion och bevisvärde i civilprocessen och i straffprocessen Som jag tidigare påpekat, spelar erkännandet eller medgivandet en annorlunda roll inom civilprocessen än inom straffprocessen. Inom civilprocessen kan erkännandet fungera både som bevismedel och dispositionsakt. En part kan inomcivilprocessen erkänna de faktiska omständigheterna, varvid erkännandet fungerar som ett bevismedel. I den mån en part icke bestrider utan medger motpartens talan, kan man däremot, omparterna fritt disponerar över processmaterialet, tala om en dispositionsakt. Den ena parten bestrider icke motpartens talan, därför att han finner det lämpligt eller fördelaktigt att icke motsätta sig motpartens krav eller bestrida dess talan. Som jag tidigare har noterat, händer det icke så sällan, att man i den juridiska doktrinen stöter på rättsvetenskapsmän, somicke vill beteckna det egna erkännandet som ett bevismedel. Detta gäller icke minst erkännandet inomcivilprocessen. Vad man då framför allt avser, är just erkännandet somdispositionsakt. Ser vi nu på de här anförda rättsvetenskapsmännen, så finner vi, att de flesta anser, att det egna erkännandet icke spelar samma roll inomcivilprocessen som straffprocessen. Justus Claproth säger sålunda i sitt arbete Einleitung in den ordentlichen biirgerlichen Procel?, som trycktes första gången 1779, att ett erkännande i civilprocessen är en överlagd förklaring, varigenom ett av motparten hävdat faktumav den andra parten antas som riktigt'^. Hos von Grolman finner vi följande uttalande om det egna erkännandets karaktär inom straff- respektive civilprocessen: »Die eigenen Erklärungen des Angeschuldigten iiber die fiir das Beweijl-thema in seinem Processe interessanten Thatsachen können unstreitig in so weit keine Beweijlkraft in Anspruch nehmen, als sie, sey es durch Abläugnung der Anschuldigungspuncte, oder dnrch die Aufstellung besonderer Behauptungen fur den positiven Beweif der Unschuld, seinen Vortheil bezwecken. In so weit dagegen jene Erklärungen die Wahrheit der die Anschuldigungen bestirnmenden Puncte, ganz oder zumTede, zugeben —in welchem Palle sie mit dem Namen der Bekenntnisse bezeichnet werden — haben sie zwar, den - F.X.: von Quistorp, Grundsätze, II, s. 253 f., § 679; von Grolman, Grundsätze, §§ 431-432; I-cuerbach, Lchrbuch, § 566; Mittermaier, Die Lehre vom Beweise, § 16. F,x.: von Quistorp, Grundsätze, II, s. 249, § 676; von Feuerbach, Lehrbuch, § 567. ^ §217. von
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=