124 djupare in i och ännu intensivare analysera dessa processuella problem än tidigare företrädare för den tyska doktrinen. Deras verk vittnar dels om de stora processuella problem, som uppstod inom straffprocessen, när man avskaffade tortyren som tvångsmedel för att pressa fram ett erkännande, dels om en utveckling inom processrätten, som förebådar en kommande övergång från den inkvisitoriska till den ackusatoriska processformen och vidare från legal bevisprövning till fri bevisprövning. Alltjämt håller man emellertid fast vid den legala bevisteorins principer, och alltjämt intar därför det egna erkännandet en central och viktig plats i bevisläran, men, som vi strax skall få se, börjar man ställa allt större kvalitativa krav på det egna erkännandet för att det skall kunna godtas somfullt bevis, och i allt större utsträckning är man beredd att tillmäta indicierna högre bevisvärde, än vad man tidigare har gjort. Det egna erkännandets värde somett av de få tidigare godtagna fullständiga bevismedlen förlorar helt naturligt i betydelse, om man kan tänka sig att komma fram till fullt bevis medelst endast indicier. De rättsvetenskapsmän, vilkas arbeten vi här skall ta del av, är Göttingenprofessorn Justus Claproth (1728—1805) och Johann Christian von Quistorp (1737—1795), som bl.a. blev bisittare i den svenska tribunal- och appellationsdomstolen i Wismar, vidare professorerna Nicolaus Thaddäus von Gönner (1764—1827) och Karl von Grolman (1775—1829), juristen Johann Wilhelmvon Tevenar (död 1797), samt Tysklands mest inflytelserika jurist under 1800-talets första årtionden, kriminalisten Anselmvon Feuerbach (1775—1833), ytterligare juristprofessorn i Heidelberg, Carl Josef Anton Mittermaier (1787-1867), även han en av 1800-talets stora straffrättsgestalter, hov- och justitierådet i Sachsen, kriminalisten Carl August Tittmann (1775—1834), hovrådet och professorn i Wiirzburg Gallus Aloys Kaspar Kleinschrod (1762-1824) samt juristprofessorn och statsmannen Moritz August von Bethmann-Hollweg (1795-1877). Innan vi närmare studerar, vad dessa rättsvetenskapsmän säger om det egna erkännandet och indicierna som bevismedel, så bör vi notera, att man i deras arbeten finner utförliga utläggningar om alla de bevismedel, som kan komma till användning i såväl straff- som civilprocess. Man finner där också den vid denna tiden vanliga indelningen av bevismedlen i artificiella, konstlade, och inartificiella, okonstlade eller naturliga, bevismedel', i fullständiga och c^fullständiga bevis, prohationes plenae och probationes minus plenae samt probationcs semiplenae, probationes semiplenae rnajores och probationes serniplenae rnino- ' Ex.; J. Chr. von Quistorp, Grundsätze des deutschen Peinlichen Rechts, II, 1796, s. 249, § 676; K. von Grolman, Grundsätze der Criminalrechts-Wissenschaft, 1825, § 431; P. J. A. von Feuerbach, Lehrbuch des gemeinen in Deutschland giiltigen peinlichen Rechts, 1828, § 566; C.J.A. Mittermaier, Die Lehre vom Beweise im deutschen Strafprozesse nach der Fortbildung durch Gerichtsgebrauch und deutsche Gesetzbiicher in \'ergleichung mit den Ansichten des englischen und tranzösischen Strafverfahrens, 1834, § 16; C. A. Tittmann, Handbuch der Stralrechtswissenschaft und der deutschen Stralgesetzkunde, III, 1822-1824, §§ 839-84C.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=