113 företrädarskap i tvistemål och i brottmål.Enligt 1615 års rättegångsprocess skulle visserligen fullmäktig få användas utan undantag i den nyinrättade hovrätten, d.v.s. i såväl tvistemål som brottmål.Denna generella bestämmelse om ställföreträdarskap har, som det synes mig, med rätta fått sin förklaring däri, att i hovrättens huvudsakliga skriftliga procedur kunde man tillåta fullmäktigskap likaväl i brottmål som i tvistemål.I praxis tillät man emellertid icke fullmäktigt ombud för svarande i brottmål, ommålet omedelbart anhängiggjorts i hovrätten. Däremot kunde målsäganden uppträda genomombud. Av samma orsak som man tillät befullmäktigade ombud för de båda parterna i hovrätten, tillät man även i 1662 års revisionsstadga, att de båda parterna utan inskränkning använde sig av ställföreträdare. Man kan emellertid konstatera, att i tvistemål med undantag för äktenskapsmåD°^ tilläts fullmäktiga ombud att föra båda parternas talan i såväl underrätt som överrätt.Denna ordning, som man infört i svensk process redan under senmedeltiden, gällde hela 1600-talet igenom och skrevs in även i 1734 års lag.409 I brottmål var man av allt att döma mera restriktiv än i tvistemål i fråga om rätten att låta sig företrädas av ställföreträdare i rätten. Som ovan nämnts tillät man de tilltalade att svara för sig genomombud i hovrätten och revisionen, då målet icke omedelbart anhängiggjorts i hovrätten. I underrätterna tillät man som regel icke ett frivilligt ställföreträdarskap för svaranden i brottmål. För denna sistnämnda ordning talar bl. a. bestämmelserna i 1643 års lagförslag, där det säges, att ingen får sända vän eller ombudsman att svara för sig i ett antal uppräknade grova brottmål. I dessa mål skall den tilltalade svara själv.Johannes Loccenius anser i överensstämmelse med ståndssamhällets anda, att man kan tillåta adeln och de förnämsta personerna i samhället att använda fullTill frågan om det frivilliga ställföreträdarskapet, se bl.a. Hassler, Om ställföreträdarskap i rättegång enligt svensk rätt, 1920, s. 72 ff. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 152 f., p. 15. f lassler. Omställföreträdarskap, s. 76 f. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 321 ff. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 1112, punkt 18 (Förordning omrättegång vid domkapitel). R. A. Wrede, Bidrag till kännedomen om processen under 1600-talet, 1912, s. 274 f. Se härtill Wahlberg, Åtgärder, s. 93, Gap. IV: 6 (1643 års förslag till Tingh Måla Rätt), s. 190 f., Gap. 403 408 VI: 4 (1643 års förslag till Rådstufvu Process); M. Lagerström, Stockholms Stads Ordinantier, Påbud och Publicationer, I 1731-, s. 103 punkt 7 (Magistratsstadga för Stockholm 12/7 1654), s. 184 punkt 10 (Magistratsstadga för Stockholm 10/5 1661); Schmedeman, Kongl, Stadgar, s. 1182 punkt 9 (Karl XI :s hovartiklar 1687); Rälamb, Observationes, s. 54 ff.; H. Höghusen, De Judiciis si ve Processu Judiciali, 1647, XXX; G. Lundius, Gollegier öfwer gamble Lagarne, bl. 243; Swerikes Rijkes Lands-Lag s. 209 (Abrahamssons kommentar till Konungs-Balker, Gap. XXIX); Nehrman-Ehrensträhle, Inledning, s. 154 f.. Gap. XII: 5. R 15:1. Wahlberg, Åtgärder, s. 94, Gap. IV: 9 (Tingh Måla Rätt), s. 138, Gap. III: 7 (Rättegångs Prccess uthi Missgärningomoch Högmälom). 8
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=