77 domstol.Hovrätten utgick därvid i sina resolutioner från en flera gånger formulerad princip, att det skulle vara »åtskillnad mellan deras begravningar som kristeligen och väl dö och dem som på sådant sätt sig själva livet avhända». Denna åtskillnad skulle upprätthållas även när man av särskilda skäl medgav begravning på kyrkogård: — »släkten tillätes taga honom ned och lägga honom avsides på Hospitalets kyrkogård utan några ceremonier» — »av ärligt folk hanteras, läggas avsides på kyrkogård utan ceremonier».’** I sin praxis utvecklade hovrätten alltså även här en straffskala med olika grader av stränghet alltifrån den svåraste påföljden att av bödeln föras till skogs och brännas eller att där »grävas ner som ett kreatur» till den lindrigaste att »utan ceremoni och klockor» av ärligt folk begravas avsides på kyrkogården. Gränsen mellan dem som »kristligen och väl dö» och självmördarna var emellertid tydlig och iakttogs konsekvent.’"^ 2. Böter Böter var alltsedan medeltiden det vanligaste av alla straff. De gick i regel »till treskiftes» så att kronan, häradet och målsäganden erhöll var sin tredjedel; de utgjorde därmed inte bara ett straff utan också en kompensation till cfen som drabbats av brottet. I underrätterna var böterna det slutliga straffet för en rad mindre allvarliga brott, t ex ett munslag, ett okvädinsord eller ett lägersmål. När hovrätten däremot utdömde böter var detta oftast ett s k förvandlingsstraff, dvs man förvandlade det i underrätten utdömda straffet till böter. Under perioden 1635—1644 dominerade sådana domar. Vanligast var förvandlingen av de många dödsdomarna för enfalt hor och en del andra sedlighetsbrott till böter, vilka för enfalt hor var 80 daler för den gifta parten och 40 för den ogifta, med fördubblade belopp vid andra resan. Var parterna dessutom släkt med varandra, t ex kusiner, ökades böterna för »skyldskapen» med ytterligare 80 daler för mannen och 40 för kvinnan. Beloppen kunde med andra ord bli avsevärda. Också de många dödsstraffen för mindre stölder förvandlades regelmässigt till böter, vilka skulle uppgå till tre gånger det stulnas värde. Dessutom skulle tjuven »ge målsäganden sitt igen.» Kompensationen till den eller dem som drabbats av brottet var central och berördes direkt eller indirekt i de flesta Schmcdcman s 1036. 11.3.1696,22.8.1693. 15.5.1697. ”* 10.10.1657 r, 3.11.1696, 15.1 1.1695 m tl. ” Om .synen pä s)älvniordet och om självmördares begravning se Ann-Soti Ohlander 1986 s 25 If. Självmordstankar i>eh självmordsförsök fanns ofta i bakgrunden till självangivelser. Avrättningen blev dä ett alternativ till självmordet. Se Jonas l.iliequist 1992 s 107 tt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=