76 härad och också där föreskrev hovrätten att galten skulle dödas och grävas ner.^* Alla skapelsens levande varelser hade enligt en gammal uppfattning en av Gud given inbyggd lag och såväl människa som djur hade ett ansvar att denna lag följdes. Den som bröt den borde därför straffas.'^ Det är alltså möjligt att sådana föreställningar styrde hovrättens dödsdomar över galtarna. Landslagen hade visserligen bestämmelser om hur böter och skadestånd skulle dömas ut när ett djur vållat skada, t ex »när hund biter man»^° men inga omregelrätt bestraffning av djur. Det är möjligt att stadganden i den mosaiska lagen påverkat ställningstagandet; där föreskrevs att »om en oxe stångar man eller kvinna så att han dör, så skall man den oxen stena och icke äta hans kött.» (2 Mos 21:28) Skälet till domen över galtarna kan ha varit rent praktiskt, nämligen att undanröja en farlighet i byn och också att skärpa straffet för ägarna: förutomatt betala skadestånd skulle de frånhändas de tre-fyra daler somdjuren var värda och hindras från att utnyttja dem som föda. Ett djur som varit utsatt för tidelag dömdes liksom tidelagaren att dö och att antingen brännas eller grävas ner. »Hans kropp tillika med kon å båle brännas» eller »skall halshuggas och på rättareplatsen tillika med stoet nedergrävas».^* Det var regler somfanns såväl i den mosaiska lagen somi den svenska landslagens Högmålsbalk.^^ En särskild form av bestraffning drabbade självmördaren, trots att han egentligen gjort sig oåtkomlig för sådan. Den bestod i att han utestängdes från en kristlig begravning och från att vila i vigd jord på kyrkogården, ett straff som också drabbade hans närstående efterlevande. Enligt landslagen skulle hans kropp »föras till skogs och brännas på bål»^^ och uppgiften att utföra detta ålåg skarprättaren eftersom »intet ärligt folk vill sådana ynkeliga fallna lik röra eller vidkomma».^’’ I samband med den rättsliga prövningen av både självmords- och olycksfall förekom emellertid ofta begäran från de anhöriga on* lindring av detta straff så att den döde skulle få »njuta kyrkogård» och »hanteras av ärligt folk», framställningar somhovrätten tillmötesgick eller avslog: - »Dock må han utomkyrkogården begravas och icke brännas» - »Idkat dryckenskap och varit överdådig, kroppen till skogs att brännas» — »Skall nedergravas i backen där han funnen är» — »Kroppen av bödelen upptagas och nedergrävas på rättareplatsen». Efter tillkomsten av 1686 års kyrkolag blev det en markant ökning av sådana mål i hovrätten eftersom de kyrkliga myndigheterna i lagen uppmanades att »inte förhasta sig» med begravning utan först avvakta besked från världslig 29.11.1655 F. ’’ Aaron Gurevich 1985 s 165. Holmbäck-Wessén 1964 s 264. 21.3.1696 F respektive 14.11.1656 F. Se även Jonas Liliequist 1992 s 2. 3.Mos 20:15 respektive Holmbäck-Wessén 1962 s 220 f. Holmbäck-Wessén 1964 s 218. Kinnevalds härads dombok 14.11.1616, citerad av Gunnar Hyltén-Cavallius I 1921 s 343. ” 18.5.1641 G, 7.5.1659 F, 6.11.1656 F respektive 31.5.1694 F.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=