75 - »halshuggas, parteras och på tem stegel läggas» - »halshuggas och huvudet på en påle sättas» — »justificeras, sedan hans högra hand naglas vid kåken».’° Halshuggning kunde verkställas både på män och kvinnor, stegling däremot var en påföljd som endast kunde drabba män."' För dem kunde också de skräckfyllda stunderna på avrättningsplatsen förlängas och själva dödspinan förvärras ytterligare. Bland de 280 undersökta dödsdomarna, som hovrätten fastställde, finns tre fall där dödsdomen innehållit föreskrifter om rådbråkning och stympning; — »först rådbråkas bröst, armar och lår och sedan halshuggas och sättas på fem stegel» - »levandes rådbråkas, sedan halshuggas, parteras och steglas» — »först hans högra hand avhuggas och vid en påle fastnaglas, sedan skall han halshuggas, parteras och steglas».-’ Stöld var i bondesamhället ett grovt brott. Tjuven var en föraktad person och hans straff skulle vara nesligt. Han dömdes till »galge och gren», dvs att hängas.-’ Hovrättens domar över de grova tjuvarna är i regel korta: »utan uppskov upphängas», »hängas i galge utan uppskov» eller »skall sig till välförtjänt straff och andromogudaktigom till sky och varnagel ophängas».-"* Endast manliga tjuvar avrättades genom hängning, de kvinnliga halshöggs. En dödsdom från Sunnerbo över Elin-’ tyder på att åsikter fanns ute i häraderna att galgens skugga borde falla också över kvinnliga tjuvar: »Elin skall mista huvudet och grävas under galgen efter gammal rätt och sedvänja». Ett av straffets syften var avskräckning. Därför skulle »missdådarna stå sitt straff uti häraderna där de synden begångit hava». Man befallde att detta skulle tagas till protokollet »såsomett decretum». Exekutionerna skulle inte förläggas till andra orter, t ex där den dömde hölls fången, utan ske på de »särdeles justitieplatser som i alla härader förordnade äre», dvs till de s k rättareplatserna och galgbackarna, och detta för att »häradsinbyggare och i synnerhet ungdomen må sådant se och sig en varnagel därav taga».^^ Dödsdomar, eller i varje fall föreskrifter omavlivande, förekom också i fråga om djur. I Östbo härad hade en fargalt kallad Rune »dödshuggit» en sjuårig flicka och ägaren dömdes till vådabot. Hovrätten fastställde domen med tilllägget: »Fargalten skall dräpas och nedergrävas».^^ Samma sak inträffade i Mo -° 28.4.1696 F-, 17.3.1681 F4 m fl respektive 12.1 1.1663 G. -' Holmbäck-Wessén 1962 s 218. -- 29.2.1664 G, 3.2.1698 F och 24.3.1681 F. -' Holmbäck-Wessén 1964 s 267. Om bondesamhällets syn pä stöldbrottet se Eva Österberg 1987 s 494 ff. 24.9.1635 H m fl, 7.3.1662 F m fl respektive 9.7.1688 H. 9.6.1640 G, upphävef av hovrätten. GH protokoll 23.10.1660 (vol A 1:27). 20.3.1660 F.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=