59 gare inkonsekvent tillämpat bruk att låta de förfördelade makarna själva avgöra frågan omliv eller död, är osäkert. I varje fall hindrade inte kungens förklaring (f ö inte heller Appendix) Göta Hovrätt att upphäva dödsdomarna i mer än hälften av de fall av dubbelt hor man hade att avgöra från Småland och Öland (35 av 63). Om Appendix medfört en brutalisering av straffrätten i form av en ökad användning av dödsstraffet, skulle det alltså vara dödsdomarna för dubbelt hor som svarat för denna ökning. Före Appendix skulle man i stället för 280 ha dömt till döden 252 gånger och den utvidgade användningen av dödsstraffet därmed kunna uppskattas till drygt 10%. Men också den siffran måste ifrågasättas så länge omfattningen av dödsdomar för dubbelt hor före Appendix är okänd. Förutomför »uppenbare hor» i Erik XIV:s patent föreskrevs dödsstraff för dubbelt hor också i Johan III:s »Ordinantia omhorssaker» av 1577.'°*^ Den av Appendix föranledda ökade användningen av dödsstraffet inskränkte sig i så fall till några få procent; om en sådan förändring sedan kan kallas »djupgående» och »drastisk» är en annan fråga. Beräkningen är naturligtvis i hög grad hypotetisk. Anledningen till att resonemanget ändå förts är att man måste ifrågasätta om införandet av Appendix verkligen innebar ett så bryskt ingrepp i svensk rättstradition och rättsuppfattning, som hävdats i den ovan citerade litteraturen. Det har däremot inte förts för att ifrågasätta brutaliteten i tidens straffrätt i sig. De lagar som hovrätten hade att tillämpa var som nämnts ålderdomliga, ofta svårtolkade och framför allt otillräckliga. De kungliga förordningarna flödatie visserligen allt rikligare allteftersom århundradet led, men det var i hovrätterna som 1600-talets rättspraxis utvecklades. Någon annan instans med ett regelmässigt prövande av lagtolkning och lagtillämpning fanns inte förrän en sådan mot slutet av Karl XI :s regering började ta form.’'° Under större delen av 1600talet var det alltså hovrättens praxis som ledde rättsutvecklingen. Ett talande exempel på detta är straffordningen 1653. Som nämnts hade hovrättens tillämpning av Appendix inneburit, att man konsekvent utdömde böter i stället för dödsstraff för enfalt hor och för vissa skyldskapsbrott. Samma straff blev nu föreskrivet i straffordningen, vilket innebar att denna i dessa avseenden helt enkelt ersatte Appendix som rättskälla. Man intog samma förhållande till landslagens Tjuvabalk, där dödsstraff föreskrevs för stölder om värdet av det stulna översteg en halv mark (i stadslagen en mark). Dödsdomar för sådana stölder underställdes i mängd; bara från Småland och Öland uppgick antalet under åren 1635—1644 till 212. Hovrätten upphävde samtliga och ersatte dem med det straff somsedan blev föreskrivet i straffordningen: att ge den bestulne sitt igen och böta tre gånger det stulnas värde. Hovrättens praxis, kodifierad i 109 Schmedeman s 67. Se nedan kapitel V Hovrätten och Kungl Maj:t. no
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=