60 straffordningen, ersatte alltså både den mosaiska och den svenska lagens straffbestämmelser. Hovrättens tillämpning av lagen innebar sålunda en humanisering av straffsystemet. Man lät inte dödsdomarna enligt Appendix gä i verkställighet och man mildrade straffen somunderrätterna dömt ut enligt landslagens Tjuvabalk. Överhuvudtaget minskade antalet dödsdomar även för brott som dräp och grova stölder'” och brutala stympningsstraff somt ex avhuggandet av ena handen vid vissa edsöresbrott var sedan länge ersatta av böter. Man kan fundera pä vad som läg bakom. Uppfattningen om straffet som avskräckning var djupt rotad hos rättskiparna och inget straff borde ju ha större effekt i detta avseende än dödsstraffet. Den egentliga avsikten med dödsdomför enfalt hor i underrätterna men benådning och böter i hovrätten var också att »skräckelse skulle vara pä landet över synden».''^ Det fungerade nu inte, synden fortsatte och 1653 gav man upp, men inte sä att man skärpte sin praxis och började fastställa dödsdomarna till sky och varnagel för alla horkonor och horkarlar. En övertygelse omstraffets avskräckande effekt borde ha lett till detta, men i stället valde man att helt avföra »döden dö» ur straffarsenalen. En anledning kan ha varit att man ansåg de höga böterna som tillräckligt avskräckande, en annan har berörts ovan: att ett brott som enfalt hor skulle straffas med samma straff som t ex ett mord eller en våldtäkt har stätt i alltför uppenbar strid med allmänna uppfattningar omett rimligt straff och med den straffmätning somav tradition tillämpats. Eva Österberg har med äberopan av bl a E P Thompson påpekat att det inte var möjligt för lagen att distansera sig alltför långt ifrän vad människor ansåg riktigt utan att det förr eller senare ledde till öppen konflikt. Både i teori och praktik bör lagen ha stätt i viss samklang med informella värdesystem. Lagen måste upplevas somrimlig av större delen av medborgarna, endast dä fungerar den som »det ideologiska kitt somhäller samman samhället.»''^ Bondesamhällets uppfattning om hor skilde sig inte frän lagtillämparnas. Man slöt upp i ogillandet av för- och utomäktenskapliga förbindelser, som vållade oreda i frågor som rörde faderskap, äganderätt och arv, en uppslutning som blev tydligare i perioder av ökad rörlighet i formav ägarbyten, jordtransaktioner, och flyttningar.”'^ Illegitimitet var ett hot mot kontinuitet och stabilitet. Det var när man kom till straffen somlagen inte alltid stämde med utbredda åsikter om vad som var rimligt. Utvecklingen av rättspraxis skedde sålunda inte utan påverkan av detta informella värdesystem, självklart med olika styrka vid olika kategorier av brott. Att stjäla hästen för sin nästa eller drabba honom med kniven var brott, som Se nedan kapitel IV Hovrättens domar. CJ Wahlberg 1878 s 47. Eva Österberg 1987 s 474 f. "■* Eva Österberg 1982 s 47 ff. Se nedan kapitel IV Hovrättens domar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=