57 slutet av århundradet, inte minst på grund av de enväldiga kungarnas förhållande till Guds lag. Appendix har självklart påverkat rättsutvecklingen, men frågan kan ändå ställas omdenna påverkan haft den styrka som gjorts gällande och omAppendix verkligen inneburit ett så avgörande vägval i den svenska straffrättens historia somden rättshistoriska litteraturen hävdat. Den »djupgående brutalisering» som Appendix på papperet innebar, har i varje fall aldrig gått så långt som till de blodbad som ett lydigt efterkommande av de många påbuden om »döden dö» skulle ha inneburit. Sådana dödsdomar upphävdes av hovrätten i tusental. Alla dessa leuterationer utmynnade 1653 i drottning Christinas straffordning och därmed hade påbuden i Appendix ifråga om enfalt hor och vissa skyldskapsbrott spelat ut sin roll. Självklart kan ingen sommed moderna ögon ser på 1600-talets straffrätt förneka dess brutalitet; i vilken grad den ytterligare brutaliserades genom Appendix och genom de många föreskrifterna där om dödsstraff är svårt att ange i formav siffror. Man kan ändå försöka och då sommåttstock använda det ökade antalet dödsdomar. Till en början kan man då på nytt understryka det faktum, att de många ropen på »döden dö» i Appendix ofta förblev ohörda, att den »utomordentligt hårda linjen» blev mindre hård och att den »djupgående brutaliseringen» blev mindre djup. Jan-Eric Almquist har velat kreditera juristerna för detta, »de vägrade hårdnackat att draga de fulla konsekvenserna» av Appendix, medan »teologerna i sin fanatism blint följde det gamla testamentet utan hänsyn till vare sig kristlig barmhärtighet eller billighet.» I denna strid om åtlydnad inför Guds lags bokstav mellan jurister och teologer »representerade juristerna den gyllene medelvägen»och såg till att Appendix inte ledde till de massavrättningar som ett blint tillämpande skulle ha inneburit. Denna beskrivning av jurister och teologer i skilda läger ifråga om straffrätten har kritiserats och är sannolikt alltför tillspetsad.Resultatet blev emellertid att konsekvenserna av Appendix aldrig drogs fullt ut, oavsett om detta sedan berodde på att hårdnackade jurister vägrade att ge efter för kraven från fanatiska teologer eller inte. Brutala straff, motiverade av påbud i Guds lag, var ingen nyhet som infördes med Appendix. Enligt Erik XIV:s bekanta patent av år 1563 var t ex »Guds förhädelse och föraktelse, uppenbare hor och frändsämjospjäld» brott sominte fick sonas med böter utan skulle leda till dödsstraff. Det underströks särskilt, att straffen var bestämda av Gud själv i hans heliga lag och om man då underlät att verkställa dem kunde Gud vredgas och låta pest, hungersnöd och »annan vedermöda» drabba hela folket. »Ett helt konungarike» kunde då få umgälla en enda människas överträdelse.Uppgifterna om i vilken omfattning dödsstraff Birger Wedberg 1944 s 45 ff och Gustav Olin 1934 s 842 f. Se nedan kapitel IV Hovrättens 102 102 domar. 103 J E Almquist 1942 s 26. Sven Kjöllerström 1957. Patentet tryckt hos Schmedcman s 48. Se Sven Kjöllerström 1957. 104
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=