22 Den tidsmässiga avgränsningen innebär att tre tidsperioder fördelade över århundradet valts ut, nämligen: 1635-1644 1655-1664 1681-1699 Göta Hovrätts första verksamhetsår, 1635, är den självklara startpunkten för den första av de valda 1 O-årsperioderna. En andra undersökningsperiod, också den omfattande 10 år, är förlagd till åren 1655—1664, en period då det bakom begreppet Kungl Maj:t först stod en kung, sedan en förmyndarregering. Det var också en period, då den viktiga åtgärd på lagstiftningens område somdrottning Christinas straffordning av 1653 utgjorde, hade trätt i kraft och börjat tillämpas.*^ Den innebar stora förändringar i hovrättens arbete, eftersomnågra ofta förekommande brott enligt straffordningen inte längre skulle bestraffas med döden och därför inte längre underställdes hovrätten. Svårigheten att finna en sammanhängande 1 O-årsperiod vid slutet av seklet beror på källsituationen. Den period somavhandlingen undersöker sträcker sig nu från och med 1681 till och med 1699 och ser därmed på papperet längre ut än den i verkligheten är, bl a därför att åren 1691 och 1692 helt och hållet saknas och de mål, som bevarats i de nämnda lådorna är få. Det sammanlagda antalet undersökta underställda mål blir emellertid ungefär lika stort som under perioden 1655—1664. Perioden berör de enväldiga kungarnas tid. De framträdde med anspråk på ett personligt inflytande även på rättskipningen och var influerade av den teokratiska tanken att de fått sin makt av Gud.*-^ 1680- och 1690-talen var därför en tid av viktiga förändringar även på rättskipningens område, bl a när det gäller hovrättens ställning.De resultat om hovrättens behandling av brottmålen som avhandlingen presenterar bygger nu på allt källmaterial som existerar från dessa decennier och omfattar samtliga bevarade underställda mål från Småland och Öland från och med 1681 till och med 1699. Till skillnad från det närmast självklara startåret 1635 kräver valet av 1699 som slutår en kommentar. Medan själva sekelskiftet inte är något annat än en skenbar gräns, markeras en tydligare, när Karl XII steg ner från den s k justitietronen i början av år 1700 och lämnade landet. Han överlät då avgörandena i rättsliga frågor till några av de kungliga råden och den tid sompräglats av personliga direkta ingripanden från de enväldiga kungarna var förbi. Genomstickprov från några av de närmaste åren efter 1700 visar avhandlingen vilken väg utvecklingen tog i fortsättningen; den viktigaste händelsen för hovrättens del var att den 1714 åter fick frihet att arbitrera.^^ Gränsen 1699 är sålunda motiverad av dessa omständigheter liksomav nödStraffordningen tryckt hos Schmedeman s 294 ff. Den behandlas utförligt nedan. Stellan Dahlgren 1992 s 139. Förändringen behandlas nedan bl a i kapitlen Hovrättens domar och Hovrätten och Kungl 84 Maj:t. Gunnar Bendz 1935 s 110 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=