23 vändigheten att begränsa. Att föra undersökningen fram till t ex enväldets slut 1718 eller till införandet av 1734 års lag, två årtal som båda kunde te sig som idealiska slutår, måste tyvärr tills vidare anstå utifrån en realistisk bedömning av arbetets omfattning. Vart de valda tidsperioderna förläggs bland århundradets decennier och var gränserna dras för det geografiska området är emellertid inte ointressant ur andra aspekter. Det finns en risk i alla de nämnda avgränsningarna, att de blir så olyckliga, att en företeelse av avgörande vikt uppträder i en helt annan del av jurisdiktionsområdet än den valda och samtidigt är så kortvarig och begränsad i tiden att den passerar förbi utan att överhuvudtaget observeras. Trots allt är risken troligen liten. De valda tidsperioderna täcker en avsevärd del av de 65 år undersökningen omfattar och det geografiska området är så stort att det motsvarar minst en tredjedel av det ursprungliga jurisdiktionsområdet. Det finns emellertid ett slående undantag, som belyser problemet: häxprocesserna. De ägde rumunder åren omkring 1670 och faller sålunda i tid mellan två av de valda tidsperioderna; de rörde vad gäller Göta Hovrätts jurisdiktionsområde händelser i det nyligen erövrade Bohuslän, långt bort från de småländska länen. Den roll hovrätten spelade i dessa processer innebar att man dels på regeringens uppdrag tillsatte särskilda kommissioner, somskulle genomföra rannsakningarna, dels att man sedan hade att pröva kommissionernas domar. Under åren 1670—1672 fastställde hovrätten på detta sätt dödsdomar över 28 personer, vilka avrättades genomhalshuggning och sedan brändes. Dessa mål är extrema. De avdömdes enligt dansk-norsk rätt, enligt vilken tortyr var tillåten och vattenprovet accepterat som bevismedel. Andra grundläggande rättsregler frångicks genom att vittnesmål från både barn och medanklagade godtogs. Företeelsen som sådan är dessutom geografiskt och tidsmässigt ytterst begränsad; anklagelserna för häxeri blossade upp plötsligt som en gräsbrand, somefter en kort tids intensivt härjande lika plötsligt slocknade ut. De bohusländska trolldomsmålen kommer emellertid inte att ingå i beskrivningen av hovrätten i funktion, utan tillåts falla utanför de geografiska och tidsmässiga gränser somdragits upp. Deras speciella karaktär liksom domstolarnas reaktioner och beteenden har grundligt undersökts i andra sammanhang och utgör f ö för Göta Hovrätts del en parentes: före och efter åren omkring 1670 var trolldomsmål i denna speciella form praktiskt taget okända inomdess jurisdiktionsområde.*^ Det som hände i Bohuslän dessa år kan betecknas som »då eller aldrig». Med dessa motiveringar har de här förbigåtts. Gunnar Bendz 1935 s 114 ff. De bohuslänska processerna och Göta Hovrätts domar och agerande i övrigt i samband med dessa behandlas av Emanuel Linderholm 1918 s 120 f, 165ff och 258 ff. Det grundläggande arbetet pä området är Bengt Ankarloo 1971, somdock inte behandlar de bohuslänska processerna. För småländska trolldomsprocesser före Göta Hovrätts tillkomst se Lars-Olof Larsson 1982 s 75 ff. Trolldoms- och vidskepelseprocesser av annan karaktär än de klassiska häxprocesserna har undersökts av Per Sörlin 1993.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=