180 benådats och fått chansen att bättra sig och omnågon av de 109 benådade i stållet borde ha mistat livet. Gustav Olins intryck är att »förvirring och upplösning» rådde och enligt Erik Anners var straffrättskipningen ända från senmedeltiden och fram till 1734 års lag »vacklande och inkonsekvent.» Ännu värre var enligt honomatt »tillfälliga personliga reaktioner i hovrätterna kunde ge drastiska utslag i straffskärpande eller mildrande riktning. »^^^ Det är ett uppseendeväckande påstående, som görs utan att belägg anförs och som knappast kan tolkas på annat sätt än att stundens humör och tillfälliga sympatier och antipatier skulle ha styrt assessorerna när frågor omliv eller död avgjordes. Sådana generella omdömen tål emellertid inte konfrontationen med källornas vittnesbörd om Göta Hovrätts behandling av de här undersökta 1.774 underställda brottmålen och de 1.342 dödsdomarna. Det gäller i synnerhet den antydan Anners gör att hovrätterna under påverkan av »tillfälliga reaktioner» drastiskt skulle ha skärpt eller mildrat sina domar. Tecken på något sådant har inte påträffats; påståendet innehåller ju f ö den orimligheten att om tillfälliga personliga reaktioner skall kunna ge drastiska utslag i domarna, måste alla assessorerna reagera likadant och på samma gång. För Olin har det tett sig stötande, att hovrätterna åberopat ovidkommande lagrum. I de 324 brottmålen, som underställdes hovrätten under åren 1681 — 1699 finns emellertid inga hänvisningar till ovidkommande rättskällor som t ex kejserlig rätt eller Hugo Grotius. I den mån lagrum överhuvudtaget åberopades var det som sig bör i första hand från lands- och stadslagarnas balkar, i något enstaka fall hänvisades till Moseböckerna eller till domarereglerna, bl a till den 35:e att »mera se uppå uppsåtet och meningen än på gärningen.» De förefaller alla vara rätt applicerade. Det var när lagrummets strafföreskrifter sedan frångicks och hovrätten arbitrerade, sominkonsekvensen och godtycket gjorde sig gällande. Också detta omdöme kan emellertid nyanseras och förhållandena ses ur ett annat perspektiv. Som framgick vid genomgången av strafformerna ovan användes t ex förvisningsstraffet på ett sätt som onekligen kan tyda på både inkonsekvens och godtycke.Variationerna i både tid och rum var stora vid dessa straff, men kan tolkas som ett hovrättens försök att väga in så många omständigheter som möjligt i varje dom och sedan så att säga skräddarsy det adekvata straffet. I olika sammanhang, t ex när hovrätten av Kungl Maj:t fick fria händer att fälla dom, lämnades det till hovrättens gottfinnande att avväga straffet »efter sakens beskaffenhet och syndens grovhet.» När lagen inte gav några alternativ till »döden dö» måste hovrätten skapa dem och det somdå kan se ut sominkonsekvens och godtycke kan lika gärna vara försök att anpassa en förvisning, antalet gatlopp eller böternas storlek till det speciella brottet med dess speciella omständigheter. Varje sak var enligt detta synsätt olika beskaffad och ingen synd den andra riktigt lik. Rättskiparna saknade också det stöd som Erik Anners 1972 s 17. Se ovan kap III Hovrätten och straffen och avsnitten omförvisnings- och frihetsstraff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=