179 fylld för alla som löpt gatlopp eller arbetat i halsjärn eller stått vid kyrkdörren och skämts. De hade visserligen benådats till livet men skulle de lyckas börja på nytt var det inte nog med skräcken för ett nytt straff. Hoppet omatt bli fri från skamstämpeln och därmed chansen till återintegration låg förmodligen i stället i att deras hemsocknar bad om nåd för dem och visade sin uppslutning kring den realistiska mildhetens princip. De så vanliga budskapen från lokalsamhället av typen »allmogen fäller förbön» och »målsäganden beder» kan sålunda förutomhumanitära reaktioner mot dödsstraffet också ha varit uttryck för en vilja att medverka till en brottslings återintegrering. Gustav Olin skrev omstrafftillåmpningen »vid övergången från det sjuttonde till det adertonde århundradet» att den företedde »i mycket en bild av förvirring och upplösning.» Orsaken var att rättskipningen inte hade tillräckligt stöd i lagstiftningen. Lagarna var ofullständiga och föråldrade, vilket ledde till att hovrätterna i sina domar hänvisade till ovidkommande lagrumoch vid sidan om lands- och stadslagarna, Guds lag och domarereglerna även åberopade »romersk rätt, kejserlig rätt och understundom Hugo Grotius.» Hovrätten arbitrerade och dömde efter prejudikat utan ordning. Enligt Olin blev resultatet av allt detta »bristande vördnad för lagen» så att man tog sig friheten att utdöma lägre straff även i de fall »då lagen icke var tvivelaktig.»'^’^ Denna bristande vördnad för lagen ses sålunda av Gustav Olin som tecken på oordning och förvirring och som bevis på hur akut behovet var av en moderniserad och reformerad lagstiftning. Den tanke somutvecklats i det föregående har tvärtom gett hovrättens brist på vördnad för lagen andra förtecken; denna har setts som ett utslag av en strävan att minska användningen av dödsstraffet och därmed humanisera strafftillämpningen. Även när lagen »icke var tvivelaktig» utan tydligt sade ifrån att dess strängaste straff skulle utmätas kunde hovrätten sålunda brista i vördnad och arbitrera. Enligt tabell 22 skedde det 109 gånger under åren 1681—1699. Det kan emellertid också uttryckas så att hovrätten 109 gånger dömde efter rätt och billighet och tillämpade lagens straffbestämmelser på ett sådant sätt att »mera blods utgjutande» skulle undvikas och att straffet skulle leda till förbättring och om möjligt stå i samklang med lokalsamhällets syn på brottslingen. Man gjorde det faktiskt svårt för sig; det var inte som Axel Oxenstierna uttryckte det »lått att sitta i hovrätten», när man i stället för att i vördnad för lagen böja sig för dess bokstav, grundligt »skärskådade» omständigheterna i ett mål och valde andra straff än det strängaste, också när lagen »icke var tvivelaktig.» Det som betecknas som bristande vördnad kan då i stället ses som ett sådant någorlunda obundet och självständigt förhållande till lagen somhovrätten somrättstillämpande och rättsutvecklande myndighet måste ha. I de övriga 48 målen i tabell 22 tillåmpades däremot lagens bokstav och domen blev döden. Den fråga somdå kan ställas är omnågon av de 48 borde ha Gustav Olin 1934 s 843.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=