178 enligt denna tes från »restitutive justice and community law» till »punitive justice and state law.» Mängder av exempel har anförts i det föregående på hur både underrätter och hovrätt tillämpade den realistiska mildhetens princip och lät nåd gå före rätt och därmed gav brottslingen chansen att åter integreras i gemenskapen. Vid flera typer av brott, oftast vid stölder, angavs som visats ovan benådningsskäl som »bättring att förmoda», »ångrar sig och lovar bättring» eller liknande. I Olavus Petris för alla rättskipare väl bekanta domarregler fanns också tanken uttryckt, att »allt straff bör vara till förbättring» och eftersom det enda straff som uteslöt alla möjligheter till förbättring var dödsstraffet borde man välja ett annat. Förbättringsprincipens betydelse under 1600-talet har emellertid i stort sett avfärdats av Erik Anners, som hävdat att pretentionerna på social anpassning i praktiken inte sträckte sig längre än till att genomstraffet skrämma den brottslige till lydnad för lagarna till en sådan grad att han inte begick nya brott. De uttryck för förbättringstanken, som finns i domstolarnas motiveringar för benådning bör enligt Anners ses i samband med den förhärskande avskräckningsprincipen.^^’ Domstolarnas formulering »bättring att förmoda» skulle alltså inte innebära något annat än ett konstaterande, att vederbörande genom att ha haft en dödsdomhängande över sig nu vore tillräckligt uppskrämd för att avhålla sig från nya brott. Förbättringsprincipen reduceras i förhållande till av'- skräckningsprincipen i detta resonemang till en obetydlighet, vilket må innebära en nyttig nyansering av den realistiska mildhetens princip i den mån denna tenderat att omges med ett alltför positivt skimmer av humana och sociala hänsyn. Men det är lika nödvändigt att nyansera de generella omdömena om förbättringsprincipens begränsade betydelse genom att konstatera, att de förmodanden om bättring som domstolarna uttryckte ofta förbands med hänvisning till andra omständigheter som ungdom, oförstånd, obetänksamhet och inte minst till förböner från målsägande och lokalsamhälle. Det är därför knappast möjligt att i likhet med Anners frånkänna domstolarna allvarligt menade intentioner att integrera en brottsling i samhället på nytt, när de med sådana motiveringar benådade en dödsdömd. De måste ha räknat med andra krafter i återanpassningsprocessen än bara ett skrämmande straff, om en väg tillbaka överhuvudtaget skulle vara möjlig. Olavus Petri framhöll vikten av att straffet inte fick hindra den brottslige att bättra sig; när man t ex enligt landslagens paragrafer skar av en tjuv det ena eller båda öronen blev han märkt för livet och hans möjligheter att accepteras så små, att »hade fördenskull bättre varit att han strax mist livet.» Med horkonor, som kåkströks och förvisades var förhållandet enligt domarereglernas författare detsamma: »med sådana straff givs tillfälle att bliva värre än man var tillförne.» Vägen tillbaka till integration och anpassning var svår och problemOlavus Petri 1925 s 118. Domarregel XXV. Erik Anners 1972 s 27. 32C
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=