177 hovrätten på detta sätt lämnade underrätternas meningsyttringar utan avseende eller inte kan ändå konstateras att möjligheten att framföra dem under alla de undersökta perioderna stod öppen. Hovrätten nåddes av budskapet och var inte opåverkad av de lokala opinionsvindarnas riktning när den träffade sina val mellan nåd och död. Det var ett val som underrätterna inte kunde träffa på egen hand i de grova brottmålen. Deras möjlighet att avgöra sådana mål hade alltid varit begränsad men i och med rättegångsordinantian 1614, där de ålades att »i saker livet angåendes» underställa alla sina domar hovrättens prövning, hade den i formell mening definitivt tagits ifrån dem.^'^ I lagkommissionen 1643 framfördes visserligen tankar på att återge dem rätten att »näst efter lag döma efter sitt bästa samvete», dvs rätten att döma till annat straff än det i lagen föreskrivna dödsstraffet, men ingen sådan förändring skedde.De var i och med hovrätternas tillkomst slutgiltigt underordnade dessa, de stod under deras tillsyn i alla typer av mål, de var skyldiga att underställa så snart de fann någon omständighet oklar eller tvekade inför tolkningen av lagens bokstav, och framför allt skulle de överlämna avgörandet i alla »hals- och livssaker» till hovrätten. Valet mellan nåd och död träffades av hovrätten, underrätterna fick nöja sig med att »be» omnåd eller »begära» död. Rättegångsordinantians föreskrifter och tillkomsten av hovrätterna kan ses som steg i den utveckling som i internationell forskning av främst B Lenman och G Parker, beskrivits som den »judiciella revolutionen».^'^ Den har berörts ovan och innebar i korthet, att underrätternas spelrumalltifrån tidigmodern tid blev mindre, att lekmännens och lokalsamhällets inflytande på rättskipningen minskade medan experternas och de centrala intressenas ökade. Överfört på de konkreta förhållandena under de här undersökta perioderna innebar detta att underrätterna stod under Göta Hovrätts tillsyn och kontroll och saknade rätt att arbitrera i de grova brottmålen. De hade i flera avseenden förlorat i självständighet och avgörandena hade flyttats uppåt i hierarkin. Det innebar emellertid inte att de stod utan rätt att göra sin röst hörd. De professionella rättskiparna i hovrätten var aldrig utom hörhåll för företrädarna för de folkliga uppfattningarna om brott och straff ute i härader och städer. Det allmänna rättsmedvetandet lät som exemplen visar höra av sig såväl i formav reaktioner mot dödsstraffet sommot avskydda typer av brott och demsombegått dem. Denna revolution innebar också att medan rättskipningen tidigare sökte efter straff som var anpassade till den brottslige och syftade till att dels återföra honom till lokalsamhället, dels ge brottsoffret kompensation, utvecklades den med tiden till att utifrån klart definierade brottsliga handlingar utdöma bestraffningar med det huvudsakliga syftet att avskräcka. Utvecklingen gick Rättegångsordinantian 1614 hos Schmedeman s 133 ff. CJ Wahlberg 1878 s 36 ff. Bruce Lenman/Geoffrey Parker 1980 s 11 ff. 317 318 12
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=