142 Av periodens 32 mål rörande barnamord slutade 12 med fastställda dödsdomar i hovrätten. Man konstaterade t ex att »denna casus är alldeles lik med de omständigheter som hålla» dömdes också de till döden: en mor’^^ och två fäder till dödade barn'^* som med råd och dåd hjälpt till vid brottet fick göra barnamörderskorna sällskap till stupstocken. Trots nio frikännanden och 11 benådningar blev periodens facit ändå 12 fastställda dödsdomar. Domstolarnas behandling av brottet visar dels på en skeptisk hållning till de misstänkta och »förmenta» barnamorden och stränga krav på bevisning, dels samma benägenhet hos hovrätten som tidigare att trots förordningarnas snäva bestämmelser söka förmildrande omständigheter av samma typ somvid andra brott, t ex ungdom eller fåkunnighet. Omett mål innehöll oklara och tvivelaktiga punkter blev också detta ett skäl till mildare dom. Att hovrätten i femav de 11 benådade fallen först refererade målen till Kungl Maj:t hängde samman med att arbitrering under denna tid förekomi mindre men refererande i större omfattning än tidigare. I alla dessa mål fick också hovrätten fria händer, en frihet som man använde till att benåda. Tomnär nya fakta i formav en ny bekännelse dök upp i ett sådant mål, fakta som »synes göra henne brottslig enligt plakatet», benådade hovrätten och hänvisade till »långeligt utståndet fängelsestraff». Under de undersökta perioderna fick som tabell 15 visar sammanlagt 40 barnamörderskor sina dödsdomar fastställda av hovrätten, 26 fick dem upphävda. Ytterligare 13 rannsakades, men frikändes eller dömdes till lindriga straff. Det var en makaber verklighet somträdde fram inför hovrättsledamöterna, när dessa 79 underställda mål rörande barnamord behandlades och de många mördade nyfödda barnen räknades upp och de 40 mödrarna dömdes att halshuggas och brännas. Myndigheternas bekymmer över brottet uttrycktes i fyra särskilda påbud under 30 års tid, påbud som sannolikt var tänkta mera som en varning till kvinnor, somgjort sig skyldiga till »olovlig beblandelse» än till vägledning för domstolarna. I kyrkan och på tingsplatserna skulle de ta åt sig plakatens budskap, att låta det väntade barnet leva såvida de ville undvika stupstock och bål. Kungl Maj:ts nådigste placat om barnamord inneoch dömde till halshuggning och bränning. Där medbrottslingar fanns 196 199 Dräp Av de grova våldsbrotten var dråpet det vanligaste. Det innebar liksommordet ett dödande av en annan människa, men den onda avsikten var inte lika självklar och uppenbar. Ett dråp kunde ske i hastigt mod och utan beräkning, tom 20.6.1693 G, 6.2.1694 H. 13.12.1694 F. 9.2.1688 F och 14.3.1698 F.E. 28.4.1694 H. 198
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=