143 av våda. Rättskipningen skilde därför mellan dräp med vilja och dräp av väda, vilka i lagen beskrevs i tvä olika Dräpamälsbalkar. Kunde man fastställa att ett dräp skett av väda ålades gärningsmannen att avlägga s k vädaed, dvs gä ed pä att dråpet var oavsiktligt samt att betala vädabot. Den sombegick ett dräp med vilja däremot skulle »giva liv för liv.»^°° Det fanns emellertid en rad omständigheter att klarlägga vid en rannsakning omett viljadräp. För att straffas med dödsstraff skulle gärningsmannen för det första gripas pä »färsk gärning eller flyende fot samma dag och dygn». Sedan skulle det utrönas om han gjort gärningen »oträngd utan tvång och livsnöd». Uppfylldes också detta rekvisit var den självklara domen halshuggning. Omdråparen däremot lyckades fly och undgå att fångas under tiden närmast efter dråpet inträdde andra regler. Dä hade han rätt att fä lejd, dvs en möjlighet att tryggt komma till tinget för att stä till svars utan att riskera att angripas av vare sig kronobetjäning eller målsägande. Efter att fått sin dompä tinget skulle han lika tryggt fä gä som det hette »till sitt behäll igen.» Lejden förekomofta i dräpmälen, den utfärdades i regel av landshövdingen och innebar »en månad att framkomma och en halv månad att avfara».Lejden motsvarade Gamla testamentets fristäder, som skulle inrättas »för blodshämnarens skull, att han somdråpet gjorde icke skall dö intill dess han haver ständit till rätta för menigheterna.» Detta citat ur Fjärde Moseboken återgavs i landslagens Appendix, försett med tillägget »Härmed skall förstås konungens fridsbrev.»^°^ Blev den pä lejd framkomne fälld, föreskrev domen att han skulle »fångas när hans lejd är ute och utan uppskov justificeras. Kan han icke fångas lysas biltog.» Under de tre undersökta perioderna underställdes totalt 242 mål rörande dräp med vilja, vådadråp och dödsvällande. Hur dessa mål fördelade sig över perioderna och hur domarna föll redovisas i tabell 16. Flera av de sammanlagt 24 vådadråp som underställdes hade karaktären av olyckshändelser, t ex vid trädfällning eller när vilda fargaltar kommit lösa. Den vanligaste orsaken till död genomväda var emellertid ovarsamoch okunnig hantering av skjutvapen: — ». . . oaktsamt umgåtts med pistolen, icke prövat omden var laddad, uppskjutit fängpannan och vänt den mot människa» — ». . . oaktsam med bössan och henne icke nedspände i tid» . . tog av oförstånd och ovetenhet bössan och klappade på flintan» . . ville bese bössan efter det var ett springpannelås, drog litet upp hanen, nedersläppte för hastigt» — ». . . aktat ihjälskjuta sin hund, ihjälskjutit sin styvson 10 år»^°^ 204 ». ». 200 Dråpamålsbalkarna i Holmbäck-Wessén 1962 s 222 ff respektive 242 ff. Petter Abrahamsson 1726 s 204. Jan-Eric Almquist 1942 s 29. 3.3.1657 H, 17.6.1696 F, 18.3.1697 F m fl. 29.11.1655 F, 20.3.1660 F. 18.9.1641 F, 27.3.1662 F, 26.10.1664 H, 11.11.1664 Grespektive 9.12.1695 H. 201 202 203 204
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=