141 tet, att andra än modern skulle avgöra om ett barn fötts för tidigt eller saknat liv vid födseln. Även om brottet inte alls ökade så som antyddes i de kungliga påbuden var det ändå fortfarande relativt vanligt: från Småland och Öland underställdes sålunda under dessa år 32 mål rörande barnamord. I nio av dessa rörde det sig om »misstänkta» eller »förmenta» barnamord, där redan underrätterna frikänt kvinnor, som av olika skäl »kommit i rykte.» Några av dem nekade till att överhuvudtaget ha varit havande, andra hade vittnen på att det barn de fött varit ofullgånget eller dött vid födseln; en hade t o m tillkallat en nämndeman som syneman.’^^ Alla nio frikändes också i hovrätten, som bara gjorde smärre ändringar i de utdömda bötesbeloppen för hor eller lägersmål. De återstående 23 målen utgjordes av dödsdomar från underrätterna och av dessa benådades 11. I alla fann hovrätten någon omständighet, som gjorde saken tveksam. En soldathustru t ex, somlämnat hemmet och »gick landet runt att tigga», födde sitt barn i en trädgård, där det sedan påträffades dött och »illa medfaret.» För häradsrätten såg det ut som ett barnamord helt enligt plakatet och man dömde henne till döden. Hovrätten däremot ansåg att »ingen kan praesumera att en moder förgäter sitt barn», ett barn som till yttermera visso var »avlat i äktenskap», utan frikände henne. I övriga fall fanns alltid något som hindrade att plakatet blev »applicabelt», t ex att vederbörande »ej sökt enslighet», »ej alldeles fördolt sig havande» eller varit »förlovad och ej haft orsak att förgöra.» I några fall har hovrätten emellertid inte utan vidare velat upphäva underrätternas dödsdomar utan refererat målen till Kungl Maj:t. Visserligen hade de dömda gjort sig skyldiga både till att ha dolt sitt havandeskap, till att ha fött i enslighet och till att ha lagt å lönn och därmed egentligen också i enlighet med plakatet förtjänat döden, men hovrätten har ändå hos Kungl Maj:t »hemställt om livsstraffets förändring» för dessa kvinnor. En rad förmildrande omständigheter har angetts, t ex »ungdoms oförstånd och blyghet», »icke förstått vad sjuka hon hade förrän hon födde», »icke alltid välvetande» eller »drängen som henne besovit tillbjuder henne äkta.» Ett anmärkningsvärt skäl för benådning angavs för Elsa Persdotter, som slagit ihjäl sitt barn med en sten i huvudet, men enligt hovrätten borde benådas, eftersom hon var dövstum och följaktligen »ej hört predikningar och Guds ord, ej heller placatet.»''^'’ Att kunskapen att icke dräpa skulle kunna inhämtas på annat sätt än i formav predikan eller kungörelser från predikstolen föresvävade tydligen inte hovrätten; »avitta» eller »fånot» förefaller ha varit ett mera adekvat skäl för hennes benådning. Alla dessa refererade mål gick tillbaka till hovrätten, som av Kungl Maj:t lämnades fria händer att fälla den slutliga domen; den blev i samtliga fall risslitning och uppenbar skrift i stället för halshuggning. 5.12.1698 F. 3.11.1698 H. 22.8.1698 F. 194
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=