123 oförbätterliga, som stod inför rätta för tredje resan och betecknades som »gortjuv», »gammal tjuv» eller »grov och arg tjuvkona.» En var dessutom »hor- och tjuvkarl» och förde ett ogudaktigt leverne, en hade rymt från kronans tjänst och en från profossen. Stölderna var stora, i ett fall över 200 daler, och i de flesta målen bad häradet att få dödsdomen fastställd och sålunda bli vederbörande kvitt. Vad man alltså kan konstatera är att hovrätten frångick straffordningens riktlinjer bara några år efter dess ikrafträdande. Dödsdomar som fällts helt i enlighet med dess bokstav för stölder av högre värden än 60 daler, för tredje resans stölder och för stölder i kyrka upphävdes, i flera fall utan motiveringar. Stöldbrottet beivrades i samma omfattning som tidigare vid domstolarna, men hovrättens straffmätning blev mildare och den klassiska domen till galge och gren fastställdes inte längre så ofta. Leuterationen under perioden 1635—1644 var anmärkningsvärt omfattande, då 212 av 245 dödsdomar upphävdes; nu 20 år senare, då denna praxis lett till nya mildare lagar, fortsatte hovrätten att mildra också dessa. Det innebar inte att synen på stölder och tjuvar blivit tolerantare. Det innebar att utvecklingen av straffrätten i mildrande riktning fortsatte genom att användningen av dödsstraffet inskränktes. Straff som hårda böter, gatlopp, kåkstrykning eller arbete i halsjärn var kännbara nog och kan tyckas allt annat än humana, men det grymmaste av alla straff, avrättningen, blev ändå alltmera sällsynt. Samma utveckling som kan konstateras i fråga om sedlighetsbrotten kan alltså konstateras också för stöldbrotten: trots lagens klara besked om att horkonor och horkarlar skulle döden dö och att tjuvar skulle hängas blev detta alltmera sällan sista ordet. 1681-1699 Under perioden underställdes totalt 324 mål, av vilka 56 eller 17 % rörde stölder. I 10 av dessa hade underrätterna stått inför oklarheter och svårigheter att finna det rätta straffet. Det var frågor omstöld »under pågående vådeld» borde bestraffas strängare än när ingen eld var lös, om de adekvata straffen för åtta »skärkarlsdrängar», som plundrat de omkomna på en förlist skuta i Kalmarsund eller omhur två barn borde dömas, somstulit från sin mormor; de skulle enligt hovrättens beslut »näpsas i närvaro av någon av tingsrättens ledamöter.»”"* De resterande 46 underställda målen var emellertid alla dödsdomar. Hovrätten hade alltså att under perioden ta ställning till 46 dödsdomar för stölder. Trots att det rörde sig om tredje resan, om belopp som översteg 60 daler och om stölder i kyrka upphävdes 9 av dessa. Det motiverades bl a med att stölden skett »till livsuppehälle» eller att tjuven inte varit »vid sitt fulla för13.11.1654 H, 27.3.1656 F, 13.10.1657 H, 1.4.1658 H, 25.9.1659 F, 3.3.1660 H, 27.2.1662 H och 7.3.1662 F. 23.6.1696 G, 18.10.1687 Hrespektive 15.12.1698 G.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=