RB 49

122 Det handlade om stöldgods värderat till över 60 daler (12), om 3:e resan (9) eller om stöld i kyrka (3). Det fanns också andra grunder för dödsdomarna än dessa tre i straffordningen angivna. Skinnaren Mårten Arndt i Kalmar t ex, som seglat till »Preussland» med 45 kor på sin skuta men samtidigt också påstods ha »olagligen bortfört och sålt» en ko som tillhörde kommendanten på slottet, ålades att befria sig mot denna beskyllning med ed. Han vägrade, hade »spretat och knäppt med fingrarna och sagt Fanen tage mig om jag går lag inför en sådan rätt.» Att inte kunna eller vilja fylla en ålagd ed var detsamma som att förklaras skyldig. När stöldmisstankarna dessutom förbands med sådan sidovördnad för borgmästare och råd i Kalmar dömde de Mårten till döden för stöld av kon.’°^ Lika resolut dömde samma rådstugurätt »tvenne driftetjuvar och horkonor» till döden trots att de inte dömts tidigare för stölder (däremot för hor och lönskaläger) och trots att stöldgodsets värde inte översteg 60 daler. Men, skrev rätten i sin dom, »inga låsar kunna stå för dessa missdåderskor, de skola ock kunna göra sig osynliga och akta fördenskull intet mera ljusa dagen än mörkaste natten att exercera sina diaboliska dygder.»'*° I hovrätten underställdes alltså 28 dödsdomar för stölder från Småland och Öland under perioden. Av dessa upphävde hovrätten 20 och fastställde åtta. Frågan blir då på vilka grunder detta skedde. Kunde hovrättens tolkning och tillämpning av den nya straffordningen skilja sig så avgörande från underrätternas? Eller hade hovrätten tagit ytterligare ett steg i mildrande riktning när den avgjorde tjuvarnas straff? I inte mindre än 15 fall upphävde man underrätternas dödsdomar utan motivering och förvandlade dem till böter, gatlopp, kåkstrykning och/eller förvdsning. Bland dessa fanns både den dödsdömde Mårten Skinnare och de båda missdåderskorna från Kalmar. T o mde tre kyrktjuvarnabenådades, en av dem i en märklig resolution där flera försvårande omständigheter räknades upp men inte en enda förmildrande."’ I de få fall där hovrätten angav skäl för de upphävda dödsdomarna var dessa ett eller flera av följande: — fattig, barfattig — praesumeras av hunger/»ätande varor» — tjuvnaden icke stor/ »av ringa importance» — otvungen tjuvnaden igenburit — ej tillförne tingförd — ångrar och begråter sin synd de flesta identiska med de skäl man anförde på den tid när benådning i stor omfattning ägde rumoch någon straffordning ännu inte utfärdats. Av de 28 dödsdomarna fastställde hovrätten åtta. Det var tjuvar som ansågs 13.2.1662 H. 15.10.1659 H. 5.3.1664 G. 19.5.1661 H, 7.3.1662 F, 28.3.1660 F, 15.10.1658 H, 27.11.1663 H.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=