121 1655-1664 Stöldbrottens andel av det totala antalet i Göta Hovrätt underställda brott från Småland och Öland under decenniet 1635—1644 var 23 % eller 260 av 1.128. (Se tabell 5). Tjugo år senare var bilden förändrad: i stället för 260 underställda stöldmål var antalet nu 39 och deras andel av alla underställda 12 % (39 av 322. Se tab 7). Anledningen var inte att det stals mindre; vid underrätternavar stöldbrottens andel av samtliga beivrade brott snarare större. Siffrorna från det undersökta Västra härad visar t ex, att denna andel på 1660-talet utgjorde drygt 11 % av alla brott mot drygt 9 % på 1610-talet.Anledningen var i stället införandet av 1653 års straffordning, somsålunda mycket påtagligt förändrade hovrättens befattning med stöldmålen. Straffordningen gav klara besked hur »med tjuvar hållas skall.» För att dödsdom skulle komma i fråga gällde någon av följande tre förutsättningar: — att det stulnas värde uppgick till minst 60 daler silvermynt, — att någon »tredje gången med tjuveri beträdes» eller — att stölden oavsett det stulnas värde skett i kyrka. Alla andra stölder skulle i fortsättningen rannsakas och dömas vid underrätterna och straffet skulle vara det vanliga: böta tredubbelt det stulnas värde, ge målsäganden sitt igen och stå uppenbar skrift. Några andra stöldmål än sådana där dödsdom utdömts enligt de tre rekvisiten i straffordningen skulle i princip inte längre prövas i hovrätten. Under perioden underställdes 39 mål rörande stölder och i några av dessa tvekade underrätterna av olika anledningar och remitterade utan dom till hovrätten. Tveksamheten gällde den rätta straffmätningen, när omständigheterna inte var lika klara som i straffordningens punkter. Det rörde sig t ex i ett par mål om s k övermaga, dvs personer som ännu inte fyllt 15 år,'°‘’ omoärliga beteenden somatt ha hyst tjuv eller dolt upphittat gods, brott somansågs komma direkt stöld nära eller omsvårigheter att ge var och en av fem inblandade i en stöldhärva på Öland det adekvata straffet.Problem uppstod i Vetlanda, när driftekonan Karin Olofsdotter ställdes inför rätta där för stölder som hon begått i Stockholm. Man remitterade då och undrade om man inte helt enkelt kunde förvisa henne »ty ingen vill bekosta transporten» till Stockholm, där hon egentligen borde rannsakas och straffas.Men i flertalet fall tog underrätterna ställning och dömde i 28 mål av 39 efter »straffordningens tredje punkt» till döden. 104 103 Rudolf Thunander 1988 s 54. Schmcdeman s 295. 9.2.1663 G, 6.11.1662 F. 15.10.1659 H, 18.2.1663 H. 27.2.1662 H. 28.3.1660 F. 106 107 108
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=