114 I början av året 1700 ledde Karl XII sina sista justitiesessioner. Sedan lämnade han för alltid Stockholm och överlämnade åt »de till Justitiesakers avgörande förordnade Kungl Råden» att döma i de brottmål somi fortsättningen refererades till Kungl Maj:t. Dessa herrar behandlade detta år bl a fyra mål rörande dubbelt hor från hovrätten i Jönköping med många förmildrande omständigheter anförda, ofta av liknande art som tidigare, t ex horkarlen rymd, hustrun sjuk i hospitalet, mannen i kronans tjänst i Wismar, mannen dömd för tjuveri och rymd ur landet etc/’ I kungens frånvaro avgjordes samtliga dessa mål av de kungliga råden och i samtliga blev deras domatt de inblandade benådades. Den strängare tillämpningen av straffbuden i Guds lag tycks alltså ha varit knuten till Karl XII själv. Den skärpta bedömningen av i synnerhet dubbelt hor inträffade i och med hans övertagande av justitietronen och bestod framför allt i hans ovilja att tillmäta anförda mitigantier någon betydelse. Det var som Birger Wedberg påpekat i detta avseende som han bröt mot tradition och praxis från faderns tid.^° Hans inflytande tycks emellertid ha varit kortvarigt. Så snart de ansvariga rådsherrarna kunde agera på egen hand började förmildrande omständigheter återigen att beaktas. En tendens i den riktningen kan som nämndes skönjas redan 1700. Undersöker man hur praxis utvecklades under ett senare år bekräftas tendensen. År 1705 refererade Göta Hovrätt sålunda fem fall av dubbelt hor från hela jurisdiktionen till Kungl Maj;t. Man anförde i vanlig ordning en rad förmildrande omständigheter, många av samma typ som tidigare; inte vetat om mannen levde, horkarlen rymd, förledd till synden, har tre små barn, horkarlens hustru beder etc. Bara i ett av de fem fallen fastställdes dödsdomen, i de fyra övriga lämnades hovrätten fria händer och kunde därmed befria sämtliga inblandade från dödsstraffet.^’ Man kan alltså konstatera, att den skärpta bedömningen av dubbelt hor och incest blev betydligt mildare så snart Karl XII lämnat den direkta befattningen med sådana mål. Den enda omständighet somhan accepterat somförmildrande hade varit »fåkunnighet». Nu fick alla de vanliga välkända mitigantierna ny tyngd. Fastställda dödsdomar i refererade mål rörande dubbelt hor blev snarast undantag när de avgjordes av de ansvariga i rådet (dödsdom fastställd för två personer av 10 år 1705) medan de när Karl XII personligen ledde sessionerna snarare varit regel (sju personer av åtta år 1699). Också i andra sedlighetsmål kan mildare domar konstateras, t ex i ett mål mot gifte mannen Nils Persson, som begått enfalt hor sjätte resan med femolika kvinnor. Dödsstraff var föreskrivit redan vid fjärde resan och hovrätten refererade. Kungl Maj:t lämnade hovrätten fria händer och Nils Persson slapp undan med några gatlopp. Också i hovrätten agerade man med större frimodighet; i det snåriga plakatet 8.2.1700 Halland, 12.10.1700 Skåne, 6.2.1700 Kalmar, 17.12.1700 Jönköping. Birger Wedberg 1944 s 63. 21.3.1705 och 2.12.1705 Skåne, 17.4.1705 och 7.6.1705 Östergötland samt 9.2.1705 G. *2 23.2.1705 Skåne. 80
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=