113 sig att fadern skulle ha handlat, men praxis under faderns tid blev mindre viktig när den ställdes mot bokstaven i Guds lag. I ett kungligt brev till samtliga hovrätter i oktober 1698 gav han uttryck för sin syn och klart besked om hur Appendix skulle tillämpas: dubbelt hor är livssak och skall bestraffas därefter. Hovrätterna skulle inte längre med allehanda motiveringar kunna upphäva dödsdomarna i sådana mål; omförmildrande omständigheter eventuellt förelåg ville han i så fall bedöma dessa själv. Det innebar att det i fortsättningen bara fanns två alternativ för hovrätten, antingen att fastställa dödsdomen eller att referera målet till Kungl Maj:t. Det tredje, att på egen hand upphäva en underställd dödsdom för dubbelt hor eller allvarlig incest hade i och för sig varit begränsat, men var från och med nu helt borta. Under år 1699 refererade Göta Hovrätt fyra mål från hela jurisdiktionen rörande dubbelt hor och räknade upp en rad förmildrande omständigheter t ex: — makarna beder, bekant för själasörjaren, endast en gång — makarna beder, nio barn, hon bedragen — båda för fattigdoms skull tvingade att överge sina gårdsbruk och att skiljas från sina makar, inget barnavlande har förekommit — som ogifta haft äktenskapstankar till varandra, hennes man i Wismar, skett i druckenskap, alla beder^'’ Av de åtta dödsdömda i dessa mål blev bara en benådad. Det var den i målet från Kalmar anklagade kvinnan, som slapp undan med risslitning, eftersom hon ansågs »fåkunnig.» Också i fråga om incestbrotten visade kungen sin oförsonlighet, en attityd somuttrycktes i de förordningar han utfärdade. Han fick t ex slut på alla spetsfundiga resonemang omskillnad mellan hel- och halvsyskon. »En mansperson som bedriver blodskam med sin halvsysters dotter böre bägge mista livet» förklarade han i brev till alla hovrätterna.^^ Någon hjälp fanns inte att hämta vare sig i Ärvdabalk eller Bibel, ingen nåd fanns för detta brott, det skulle »likmätigt Guds heliga lag och dess rätta förstånd» straffas med döden. I ett annat brev till alla »Hof- och Ofwerrätter» gav han order omytterligare skärpt tillämpning av Appendix. Det gällde s k svågerskapsspjäld och i brevet räknades en lång rad förbindelser upp i en oförtruten ambition att vara heltäckande och få med varje tänkbar kombination. Alla sådana förbindelser skulle »beläggas med livsstraff», det var rättvist och i enlighet med Guds lag.^^ Det blev också fastställda dödsdomar i de mål av denna typ, som Karl XII avgjorde. En enda benådning kan noteras: en kvinna, som haft sexuell förbindelse med sin mans bror dömdes att »skarpt risas» eftersom hon inte ansågs vara »vid sitt sanna förnuft.»^^ Schmedeman s 1522. Om utvecklingen av hovrättens arbitreringsrätt se nedan kapitel V Hovrätten och Kungl Maj:t. 21.11.1699 Östergötland, 7.10.1699 Kalmar, 29.3.1699 Skåne respektive 20.12.1698 Jönköping. Schmedeman s 1508. Ibidems 1559. 18.10.1699 G.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=