112 sig också under hans tid friare att på egen hand ta beslut omatt både fastställa och att upphäva dödsdomar. Det gjorde man också i ungefär samma omfattning som tidigare. Det tredje alternativet, att referera målet till Kungl Maj:t, använde man bara sex gånger under Karl XI :s tid i mål som rörde dubbelt hor och incest, och i fyra av dessa tog kungen ingen annan ställning än att lämna hovrätten fria händer att fälla den slutliga domen. Några tydliga tecken på att bedömningarna under hans tid varit strängare och därför lett till fler dödsdomar kan alltså inte skönjas vare sig i Kungl Maj:ts behandling av de refererade sedlighetsmålen eller i hovrättens av de underställda. Först sedan Karl XI hade lämnat justitietronen ägde en omsvängning rumi riktning mot en mera rigorös tillämpning av de mosaiska straffbuden. Vändpunkten kan konstateras och tomganska noggrant dateras utifrån ett mål i Göta Hovrätts material. På hösten 1698 dömdes Kirstin och Tore till döden för dubbelt hor av häradsrätten i Norrvidinge. När målet kom till hovrätten hade Tore omkommit i en drunkningsolycka och därmed »undgått straff», vilket redan det enligt hovrättens mening var skäl nog att benåda Kirstin. Mycket annat talade också för att häradsrättens dom över henne borde lindras, Tores änka bad t ex för hennes liv och det gjorde också hennes man, somvarit borta i kronans tjänst som soldat när horet skedde. Med dessa mitigantier refererade hovrätten målet till Kungl Maj:t och Kirstins öde hamnade därmed i den unge Karl XII:s händer. Han tvekade inte: »Skall halshuggas».Enligt den praxis hans företrädare utvecklade hade målet med största sannolikhet gått tillbaka och hovrätten lämnats fria händer att avgöra det, om det refererats något år tidigare. Det var alltså under Karl XII:s tid somlandets högste domare, dvs under den tid han fungerade somordförande vid de sessioner i rådet sombehandlade justitieärenden (dec 1697—april 1700)^' somförändringen skedde. I en diskussion i rådet 1698 visade den 16-årige kungen sin omedgörlighet när det gällde att gå ifrån Guds lag och benåda demtill livet sombegått dubbelt hor. Förmildrande omständigheter kunde inte rubba hans åsikt att detta brott var livssak, inte heller invändningarna från de närvarande rådsmedlemmarna, att »uti hela kristenheten straffas denna synden ej till livet» och f ö inte heller i Sverige. Enligt rådsherrarna hade under de senaste 40 åren ingen dödsdom utdömts för dubbelt hor i mål som refererats till Kungl Maj:t. »Varför är livsstraff upphävt på de missgärningar, som Guds lag uttryckligen stadgar livsstraff uppå?» undrade kungen och när riksrådet Falkenberg framhöll, att det vore bäst, att hålla sig till samma praxis somtidigare, svarade kungen nej, »det vore bäst att det bliver vid Guds lag.»^“ Karl XII följde principen att som domare handla så som han tänkte annars 1.12.1698 G. Birger Wedberg 1944 s 5. Ibidems 48 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=