Ill tiden hade dött.^^ När ett liknande mål återkom, där en man haft sexuell förbindelse med sin halvsysters dotter åberopade hovrätten på nytt Arvdabalken och dess åtskillnad mellan hel- och halvsyskon som skäl för benådning och refererade målet till Kungl Maj:t. Där mötte resonemanget emellertid ingen förståelse, båda dömdes till döden utan kommentarer.^^ Under perioden 1681—1699 fastställde hovrätten fyra dödsdomar för sedlighetsbrott, en för dubbelt hor, två för kätteri och en för tidelag. Det är alltså dessa brott som har betraktats som de grövsta. Andra sedlighetsbrott, t ex enfalt hor, har inte någon gång lett till dödsdom, inte ens vid fjärde resan, och i fråga om straff. Bland de 12 mål. skyldskapsmålen har det i det stora flertalet fall stannat vid bötessom redovisats under rubriken »övriga», där t ex upprepade mökränkningar eller lägersmål förekommer, har heller inte något ansetts somså allvarligt att det bestraffats med annat än böter. De mosaiska lagarnas straffbud, som återfanns i Appendix, var stränga och skulle i princip tillämpas. Hur denna tillämpning sett ut i praktiken har i rättshistorisk forskning i allmänhet beskrivits så, att den i början av 1600-talet varit »tämligen rigorös, för att därefter en tid mildras och mot slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet åter i hög grad tilltaga i skärpa.»^*^ Det är en bild som tabellerna knappast bekräftar. Enligt siffrorna blev t ex bara en enda dödsdom för dubbelt hor fastställd under den period då bedömningarna »i hög grad tilltog i skärpa» och så sent som 1696 kunde hovrätten tomfrikänna för detta brott med sådant överseende och en så märkligt generös motivering somatt de anklagade var omedvetna omandra äktenskap än sitt eget. Någon omsvängning till en markant strängare syn är sålunda inte särskilt märkbar under Karl XI :s tid somlandets högste domare. Omsvängningen kom nämligen till uttryck på annat sätt än i ett ökat antal dödsdomar. Hans benägenhet att lita till Bibeln som rättskälla och hans formalistiska tolkning av dess bud ledde paradoxalt nog i stället till färre dödsstraff, t ex för tvegifte, som enligt den svenska Högmålsbalken skulle bestraffas med döden. Kungen kunde emellertid inte finna något förbud i Bibeln mot att ha mer än en hustru, och var därför ytterst tveksam till att döma s k tvegiftingar till döden. När Guds och Sveriges lag »differerade» somi detta fallet borde enligt hans uppfattning Guds lag gälla. I fråga om dödsdömda tjuvar ledde detta kungens rådfrågande av Bibeln också till en minskning av dödsstraffen för stölder, eftersom han inte kunnat finna »av Guds lag att tjuv skall hänga.»^^ Karl XI var också benägen att ta hänsyn till de förmildrande omständigheter, som hovrätten anförde i de sedlighetsmål man refererade och hovrätten kände 19.11.1695 G. 27.3.1697F. Henrik Munktell 1936 s 141 och Gustav Olin 1934 s 842. Birger Wedberg 1944 s 58. Beträffande Karl XI:s behandling av dödsdomar över tjuvar se nedan vid Stöldbrotten.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=